Fåglarna sjunger in den nya dagen med olika små kvittertoner men ändå ihop på nått sätt, en mycket vacker om än blandad kör. Olikheter kan berika som bekant. Semester, tänker jag där jag sitter, semester borde få vara fullständig vila inte bara från jobb och skola utan även ifrån oro och sorg men så finurligt är det inte ordnat.
Jag minns att min barndoms somrar ibland innehöll nått av den där fullständiga vilan. Som när pappa hade semester och vi fått hyra en stuga via SAAB där far jobbade. En mycket liten stuga men i en fin semesterby med många barn att leka med, en dansbana och en sjö att bada i. Det var nog känslan av att kunna ge mig det där som gjorde pappa lugn.
När jag spelade fotboll satt pappa ofta vilsamt med något korsord. Där fanns även roddbåtar att låna och när pappa ville ta med mig på en tur blev idyllen fullständig. Jansson i stuga 9 förmanade far minns jag, ”åk inte för långt ut det kommer att blåsa upp” sa han men himlen var klarblå och pappa skrattade bara. Men nog blåste det upp, vågorna blev allt större och den lilla ekan kastades hit och dit. Under en kort stund såg jag rädsla i pappas ögon men så var det som om han bestämde sig, med starka armar förde han båten genom vågorna under det att han sjöng ”Åh såna vågor, det var det värstaste jag nånsin sett”.
Jag såg beundrande på min far och tryggare än så har jag nog aldrig varit. ” En sjöman älskar havets våg” sjöng pappa och sedan var vi tillbaka vid bryggan. ” Jag sa ju det” menade Jansson i stuga 9 men pappa bara skrattade. ”Det där var väl inget” menade far, ”jag har varit ute på de stora haven där det verkligen kunde vara sjögång”.
De flesta barn anar en sorts oro mitt i sin upplevda trygghet men utan att riktigt förstå vad den handlar om. I sagor kan den där oron gestaltas av någon ond företeelse varpå någon hjälte kan visa att det farliga besegras av det goda. Vår båttur var lite av en sådan saga och pappa just då min hjälte.
Sommaren bryr sig inte om den bistra tid som råder, inte alls. Den liksom kråmar sig och gör små bedårande danssteg inför mina ögon och jag beundrar den. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som Taube skaldade, ”vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill låt dem få leva, de är ju så sköna”.
Nyheterna, som står på i bakgrunden, stör och oroar ändå och jag noterar skjutningar, krigsbeskrivningar och inflation. I vuxen ålder är oron såväl befogad som gestaltad och hjältar måste vi vara själva efter förmåga. När allting är som vackrast är kontrasterna som störst.
Livet ska levas och mumsas men även hanteras. Vi människor tycks dock ha svårt med vår del i den där blandade kören i vilken fåglarna välartat tycks bidra. Somliga av oss mer väsnas och stör än just bidrar, river ner mer än bygger upp, ser till sig själva mer än andra.
Jag ser alltså havet från där jag sitter och jag ser mäktiga granar och björkar och tycker mig känna hur grönskan ber om respekt där i all sin. Varför har vi så svårt att ta hand om jorden och varandra under vår korta vandring. Hur kan vi låta girighet och egoism styra? Kaffet har kallnat, jag tänker för mycket eller kanske för långsamt. Jag försöker minnas resten av Taubes Änglamarken och nynnar lite trevande för mig själv…
”Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm, leka tittut mellan blommande grenar.
Låt fåglar flyga och sjunga för oss sin psalm, låt fiskar simma bland bryggor och stenar.
Sluta att utrota skogarnas alla djur! Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa
Låt sista älven som brusar i vår natur brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”
Ja ta mig tusan, barnen ska få dansa, alla människor ska få dansa, inte oavbrutet med då och då. ”Viss havsutsikt” åt folket och må olikheter få berika moder jord. Det onda ska vi besegra med poesi, empati och klokhet!