30 december gör jag min sista dag i tidningshuset på Stohagsgatan 2. Det blev nästan 31 år på Folkbladet (och NT). Efter det vet jag inte riktigt vart det bär. Men journalistik kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Att få träffa människor som jag annars troligen inte hade träffat. Att i förtroende få höra sorgliga, roliga, tankeväckande, förskräckliga och intressanta vittnesmål är inte alla förunnat.
Ibland har det slagit mig att människor är otroligt modiga. Att berätta sina historier för mig. Mig! Att man litat på att jag ska ge en så sanningsenlig berättelse som möjligt. Det är ett stort ansvar. Tack för förtroendet alla tipsare och källor.
Jag skulle kunna rabbla upp en massa starka möten jag har haft genom åren. Men de flesta av dem får stanna i mitt hjärta. Men när jag för många år sedan träffade utnyttjade arbetare i en fabrik i Norrköping och de med en tolks hjälp berättade hur de behandlades. Deras blickar. Deras förhoppningar att jag skulle hjälpa dem. Det var starkt och en stor tyngd av ansvar på mina axlar. Om de fick det bättre? Jag vill tro det.
En del av alla jag träffat har senare blivit goda vänner. Någon har varit skyddsombud och visselblåsare. Andra har behandlats illa och har kanske fått upprättelse. En tredje har alltid haft synpunkter på vad jag skrivit. En fjärde har utsatts för nättroll. Många och långa samtal som gjort att jag känt dem bättre än många andra. Vi har blivit samtalspartners. Kanske ett stöd för varandra ibland.
Ibland har jag förstås också gjort människor arga. De har tyckt att jag vinklat för hårt eller något annat som gjort dem missnöjda. Tyvärr ingår det ibland i jobbet att ställa frågor som inte är så roliga att svara på. Men jag har alltid försökt göra skillnad på sak och person. Fast ibland är det personen som är saken. Det jag ändå är stolt över är att jag mycket sällan har fått rätta i mina texter. Av de tusentals texter jag skrivit är det kanske bara en handfull som upplevt sig vara felciterade (som jag fått kännedom om). Och när allt lägger sig går det oftast att talas vid. Ingen gör fel med flit.
Under drygt 30 år har jag också haft en massa fina kollegor. Det är dom som tillsammans med alla er läsare och intervjupersoner som har vässat min yrkeskunskap. Att lära av varandra är inte dumt. Nu hoppas jag att jag ska lära mig av andra någon annanstans. Målet är att vara som bäst när jag en gång går i pension.
Jag tackar och bugar för uppmärksamheten.