Om tre månader är det nämligen dags. D-day. Det där jag varje år säger att jag ska vara så förberedd på men verkligen aldrig är. Det kommer som en lika stor chock som däckbytet varje år, alla år.
Märkligt egentligen. Förberedelse och organisationsförmåga är tämligen saknad i mitt privatliv. Det är som att jag är organisatörens Dr Jekyll och Mr Hyde. Den arbetsrelaterade sidan planerar, analyserar och levererar. Den privata? Den prokrastinerar.
Så nu står jag här igen. Vad hinner man på tre månader? Ta körkort? Check. Lära sig en hobby, check.
Rädda beach 2022? Hell no!
Samma visa varje år. Det är en moloken melodi i ångestens förtecken. Såhär post Covid 19 (host, host nåja) så har man ju om möjligt blivit ännu mer folkskygg. Saken är väl att om man inte gillar folk i största allmänhet så är isolering med sina närmaste inget direkt problem.
Men nu ska man ut i samhället igen och förväntas kunna bete sig bland folk. Man förväntas också förstå vad ”bete sig” innebär i det sociala nätverkandet. Den sociala kompetensens ebb behöver alltså vändas till flod.
Personligen kanske jag inte kan yttra mig så högt om just social kompetens. Jag minns den där dagen för länge sedan då min dåvarande chef mer eller mindre tvingade mig att ta med en vuxen praktikant ut och jobba, hens första dag. ”Kom igen, det blir kul”, sa big boss. Det blev det inte.
Praktikanten blev utbränd och kom sedermera aldrig tillbaka till jobbet. Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde. Jag tycker själv att jag är trevlig. Kanske inte världsbäst på kallprat, men aldrig otrevlig.
Dock lite skräckinjagande, sägs det.
Me, myself and I står tydligen en bit ifrån varandra på barometern som mäter självinsikt, antar jag.
Eller som en tjej sa häromdagen: jag tycker inte alls du är läskig – längre.
LÄNGRE?
Oklart om det är en komplimang eller en förolämpning. Men saken är att jag är minst lika rädd för folk som de är för mig.
Vilket för oss tillbaka till ursprungstanken med denna krönika. Kroppsformen, eller bristen på densamme (rund är också en form?).
Jag inser ju att beach 2022 är körd, precis som 2021, 2020 och 2019.
Nu har jag dessutom kommit till insikten att jag inte bara är otränad. Jag är också i den åldern att jag börjat använda uttryck som ”när jag var ung” och ”förr så”. Alltså kom igen! Jag är långt ifrån vuxen, och kommer kanske aldrig bli. Allt har gått nedför sedan livsklockan slog 25. Bokstavligt talat – hej gravitationen.
För det måste väl vara jordens dragningskraft som gör mig allt kortare och bredare, eller?
Om det inte vore för samhällets tryck hade jag kanske inte ens brytt mig om det faktumet alls så länge man mår bra. Men jag lever ändå med en konstant känsla av att vara en hobbit i jättarnas land. Man ska vara smal, man ska vara snygg, man ska vara trevlig. Personligen är jag ingetdera trots både gymkort och en förmögenhet av serum, krämer, fransförlängningar och överpretentiösa naglar.
Det kanske är okej det med, men nånstans finns det en sorgrand i att se på gamla bilder och tänka ”då såg jag ju ändå rätt okej ut”. För att sedan kliva in i ett provrum på H&M tio år senare, nynna temat till Jurassic Park och backa långsamt ut i en mer smickrande, och mindre intensiv belysning. Men så tänkte jag inte då.
Fråga mig om tio år. Då kanske jag tittar på dagens bilder och ändå är ganska nöjd. Vem vet?