Vädret är lite ostadigt, typiskt juliväder och jag glömmer mitt paraply, men SMHI har lovat uppehåll. Arrangören har också trott på kvällssol och musikerna plockar upp sina instrument utomhus.
Väl på plats regnar det i alla fall och jag bannar mig själv för det glömda paraplyet. Det är ju dock ingen annans fel, man kan inte lita blint på väderprognoser och det kan komma lokala skurar. Döm då om min förvåning när jag hör den mycket upprörda damen framför mig i kön skälla ut cafépersonalen för att de inte har parasoll. Hur ska de nu kunna äta och dricka och lyssna på musiken?
När de tålmodigt försöker förklara att de inte hunnit köpa nya parasoll då de gamla hela tiden blåser sönder, häver damen ur sig en rad otidigheter och avslutar med en rejäl svordom. Vi andra i kön tittar på varandra med tappade hakor. Kvinnan och hennes väninna såg ut att ha lång erfarenhet av svenskt sommarväder men tyckte tydligen inte att de hade något eget ansvar i situationen.
Går man på ett utomhusarrangemang får man kanske räkna med regn, även om vi sällan tycks göra det, erfarenheter till trots.
I pausen besöker jag återigen cafét och hör då om en annan gäst som högljutt uttalat sin besvikelse över musikens karaktär, det var mycket dåligt tyckte de och inte alls vad de räknat med. Är det cafépersonalens fel kan man ju undra?
Uppenbart inte och det är tydligen fritt fram att häva ur sig sin frustration också. Man kan förfasa sig över unga människor som inte kan bete sig, men ibland spelar ålder verkligen ingen roll. Jag skämdes å deras vägnar. Jag är tämligen säker på att en av kvinnorna stal med sig ett glas när de gick, men det ska jag låta vara osagt.
Trots galenskaper i världen går sommaren sin gilla gång. Turisterna, nu inte bara svenska längre, intar staden. Köerna ringlar långa vid glasskiosken och det mesta är som vanligt igen. Jag tänker att jag är tacksam som bor här, i Sverige, och inte i ett krigsdrabbat område eller i ett land där man får bära vapen som man vill, men inte bestämma över sin egen kropp.
Mer än en gång de senaste månaderna har jag känt ett citat av Kent Wisti ligga nära till hands: “Gå hem, världen. Du är full”. Precis så, du kan komma tillbaka en annan dag, när du sovit ruset av dig, eller gå åtminstone ett par varv runt kvarteret. Och om det inte blir som du tänkt dig, skyll inte på nån annan. Och glöm inte paraplyet!
Cecilia Lundholm Pålsson