Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Julmarknad för 70 år sedan

"Kriget var över och nu hungrade människorna efter att fira jul", skriver Gunnar Ljunggren som delar med sig av sina minnen på en julmarknad på Hospitalsgatan för 70 år sedan.




Frälsningsarméns kittel med devisen: ”Håll grytan kokande!” fanns även för 70 år sedan.

Frälsningsarméns kittel med devisen: ”Håll grytan kokande!” fanns även för 70 år sedan.

Foto: ANDERS WIKLUND / TT

Norrköping2019-12-15 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Och snön föll. Föll över stadens hus. Föll över de gula fabrikerna nere vid Strömmen och det strömmande vattnet den andra söndagen i advent. Tvingade fram gatsoparna med sina långa kvastar. Föll på Frälsningsarméns kolsvarta kittel med devisen: ”Håll grytan kokande!”. Föll på stånd och bodar, som redan tänt sina lampor. För nu var det julmarknadskväll i den gamla arbetarstaden.

Kriget var över och nu hungrade människorna efter att fira jul.

Redan trängdes man i Saluhallen, som med alla sina dofter liknade en ”julkorvens egen katedral”, och från hembageriet på andra sidan torget kom doften av nybakade, estniska limpor.

Det hade slutat snöa, men kallt var det så det räckte, när vinden drev yrsnö från takfall och prång. Men vad gjorde det, när det var julmark-nad och bara två veckor kvar till jul!

Det var därför det syntes tomtar överallt och en korvgubbe i varje gathörn. Ack, den där röken, som bolmade upp ur lådan av plåt, då korvgubben öppnade locket, så den där speciella doften av korv om vintern spred sig bland hungriga kunder.

”Med eller utan bröd?” ”Med bröd och mycket senap!” Och jag minns hur pappa torkade bort en klick senap från min kind med sin stora näsduk han alltid bar i västfickan över sitt fadershjärta.

Då och då var pappa tvungen att lyfta på hatten, när någon han kände passerade på den snöiga gatan. Hans öppna sätt var det många som gillade. Men när han prutade i var och varannan affär, skämdes jag. Hans: ”Kvickt och lätt! Pengarna på bordet!” eller ”Det kan du hoppa upp och bita dig på!” hörde till en svunnen epok, då ett handslag var ett handslag, då allt på något sätt var enklare. Men ännu hyste kvarteret kring pappas firma ”Hudar och skinn” på Hantverkaregatan intill original som ”Degon på Fiket” och ”Den galne målaren”. Ännu kunde jag och pappa sorglöst vandra där hand i hand i julmarknadskvällen värmda av de vänliga hälsningarna, som mötte oss i vimlet.

Vi hade kommit fram till torget och svängde in på Hospitalsgatan.

Långt senare, när jag söker i minnet efter juletider som gått, dyker alltid det jag nu upplevde som något alldeles extra underbart.

Där låg den - gatan med sin, som det tycktes, oändliga rad av stora, milt gula stjärnor förankrade i tjocka girlanger av granris, som alltsammans gungade lätt i den bitande vinden.

För mig var det ”julen”, allt den rymde av bjällerklang och ljus och jag minns hur jag kramade pappas hand och hur jag tyckte att han kra-made tillbaka, som om även han… kände som jag.

Mamma fanns därhemma, på något sätt långt borta. Nu var hon inte lika viktig längre. Nu var det bara vi karlar, som gick där under Hospitalsgatans gungande stjärnor – en helig stund, en stund av andakt.

Och jag minns hur jag en stund senare liksom kröp ihop, när den bengaliska tigern i skyltfönstret borrade sin tigerblick i mig, medan den långa, tigerrandiga svansen piskade mot glasrutan.

Alltsammans som jag försiktigt betraktade halvt dold bakom pappas trygga fadersrygg.

För även om pappa förklarade hur den stora tigern med det blodröda gapet och de krökta huggtänderna, rörde sig i takt med det elektriska urverk, som doldes inne i butiken, kände jag hur den när som helst kunde ta ett tigersprång genom skyltfönstret!

Inifrån en av bakgårdarna hördes musik och skratt. Det var ett knog att klämma sig förbi alla människorna i det ekande portvalvet, tills jag såg de fladdrande, svart-vita bilderna, på den ljusa brandmuren över den tätt packade, entusiastiska publikens huvuden och helt gratis!

Där på den höga, putsade tegelmuren briljerade en målvakt med namnet Kalle Svensson. Hur listigt motståndarlagets spelare än la sina straffsparkar, så visst var Kalle där med en utsträckt hand, en klackspark eller en välplacerad, mötande nick till den frusna publikens högljudda bifallsrop och smattrande applåder – alldeles som för IFK:s ”Totta” Lindberg borta på Idrottsparken.

Andedräkten stod tät ur munnarna på den köldnupna publiken, vars skor knarrade mot snön, och ideligen måste byta fot eller ta sig en ”åkarbrasa”.

För på den tiden var dagarna före jul fyllda av snö och kyla och gnistrande stjärnhimlar över en stad, som hukade sig samman i vinternattens köld.

Höjdpunkten blev föreställningen med trollkarlen på en improviserad scen. I samma lokal, som skulle bli mönstringslokal för mig och de andra rekryterna 14 år senare. Men det hade jag, fem år gammal, lyckligtvis inte en aning om.

Redan från början spred sig en förtätad spänning mellan raderna av ditforslade fällstolar.

På den sparsamt upplysta scenen lyckades trollkarlen vinda fram den ena bjärta sidennäsduken efter den andra ur sin rockärm. Det tycktes aldrig ta slut. Och lika flinkt hivade han brinnande ljus ur fickorna, för att avsluta med att lyfta upp en livs levande, vit kanin ur sin höga hatt!

Det var något med den magiska, svartvita trollstaven, något med den vita änden på staven. Det förstod jag. Och jag bestämde mig på stående fot för att försöka få tag i just en sådan stav, när jag blev stor.

Applåderna ville aldrig ta slut. Så han blev tvungen att ta fram spelkort ur publikens öron, trolla fram olika nationers flaggor i stort format en efter en, som han svängde över våra huvuden, så det susade i lokalen! För att inte tala om sprakande tomtebloss som ur ingenstans!

Aldrig därefter har jag sett något som nått upp till vad den trollkonstnären förmådde.

Ute på gatan hade det börjat snöa igen.

Knaprande på en stor, brun pepparkaka med sockerkristyr på promenerade jag med min vantklädda hand instucken i pappas stora, behandskade näve tillbaka till Repslagaregatan 17 B, där mamma fick sig till livs ett sammelsurium av intryck från min barnamun, tills jag somnade lycklig. Vad jag drömde om? Det har jag glömt.

Förmodligen om vita kaniner, som hoppade ur gapet på bengaliska tigrar och stenhårda straffsparkar, som jag galant fångade i pappas trygga läderhandske och om mäktiga, gula stjärnor, gungande i vinden på en gata utan slut.

Julskyltningen

Hospitalsgatan har en lång tradition av vinterdekorationer med ett antal gula stjärnorna och gröna girlanger som hängt mellan husen ända sedan 1930-talet.

2016 kom inte stjärnorna upp eftersom stjärnorna var slitna – vintern 2017 var de dock på plats igen och traditionen kunde fortsätta – främst för att fastighetsägaren Magnentus gick in och tog över en del av stjärnorna då inte Föreningen Gamla Stan (en ekonomisk förening för företagen och butikerna i området) har resurserna att renovera och sätta upp stjärnorna.

Läs mer om