Under mina 20 år inom skolvärlden, har jag till 100% identifierat mig som en förändringsledare, oavsett roll i organisationen. Identiteten har varit grundmurad och skygglapparna så täta att jag inte ens har noterat omgivningens suckar.
Jag har hållit i lektioner för elever och utbildningsdagar för lärare och rektorer. Med rak arm kan jag säga att den röda tråden alltid har varit budskapet om förändring och utveckling.
“Vi behöver inte arbetsro, vi behöver arbetsglädje och det får vi av skolutveckling…”
Flosklerna har haglat, även om de har draperats med ett adekvat innehåll. Jag lät mig inspireras av Carol Dwecks “Mindset – du blir vad du tänker” (2017) och jag läste den så ingående att jag övertygades om att den handlade om mig, att det var jag som var prototypen för begreppet Dynamic mindset.
Allt jag har proklamerat har väl inte varit rappakalja. Jag har nog varit en liten del av ganska många elevers lyckosamma resor genom skolsystemet. Däremot är mitt personliga förhållningssätt till förändring negativt. Det är inte så att jag är emot förändringar, men jag är emot att själv behöva förändras. Det gäller i stort som smått, yrkesmässigt och privat, även om förändringen underlättar mitt liv.
Det kan vara så att jag har blivit gubbe. En egensinnig gubbjävel som gör det han alltid har gjort, oavsett om det fungerar eller ej.
Ett exempel är mina (o)vanor i en matvaruaffär. De flesta människor vet nog ungefär hur mycket de ska handla när de går in i en affär. Ska de bara småhandla så tar de en korg och ska de handla mer så tar de logiskt nog en kundvagn.
Så gör inte jag.
Jag tar aldrig kundvagn, även om jag ska handla till en tonårsarmé. Jag tar alltid en korg och alltid för få papperskassar. Det låter idiotiskt, vilket det också är, men beteendet är så automatiserat att jag ytterst sällan reflekterar över beteendet.
Tre gånger under de senaste veckorna har jag släpat iväg med överfulla kassar, senast med en påse grillkol under ena armen och en toalettpappersbal under andra armen.
Och för tredje gången i rad så gick en papperspåse sönder på väg till bilen. Där kryper jag omkring och samlar ihop konserver, frukt och lök som rullar runt på parkeringen. Jag svär och svettas, men istället för att förändra mitt beteende, lägger jag skulden på papperskassarna, att de är för sköra och dessutom skyller jag på affären för att den ligger för långt från parkeringen.
Ett annat exempel är mina träningsvanor relaterade till min skröpliga kropp. Efter att ha dragits med knäproblem i sex månader bokade jag tid hos sjukgymnasten, som konstaterade problem med menisken. Det lät sportigare än artros vilket skapade ett förtroendekapital.
Sjukgymnasten sa att jag inte borde springa på tolv veckor, men att jag i övrigt kunde träna som vanligt. Han sa säkert mycket mer, men det jag hörde var sportskada och tolv veckor.
Efter exakt tolv veckor kände jag fortfarande smärta i knät, men var det tolv veckor så var det. Jag planerade löpprogrammet, knöt skorna och lufsade iväg. Efter första rundan fick jag ont och knät svullnade upp, men eftersom sjukgymnasten hade sagt tolv veckor och schemat var igång så gav jag mig ut igen, trots att jag haltade redan från start.
Som alla förstår så fick jag avbryta projektet och för en man som styrs av rigida scheman, var det en stor
prestigeförlust.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag möblerat mitt vardagsrum med två soffor, formaterade som ett spegelvänt L. Även om sofforna har bytts ut genom åren så sitter, eller ligger, jag i samma soffhörn. Det kan tyckas normalt, precis som att sitta på samma plats vid köksbordet eller i bussen, men jag sätter mig ALLTID i samma soffhörn.
Oavsett om det sitter någon annan där eller ej.
Oavsett om soffan till slut lutar efter år av snedbelastning.
Men… eftersom jag har kommit till en viss insikt har jag nu börjat göra vissa justeringar. Häromdagen tog jag fler papperskassar än nödvändigt i affären. Nyligen inledde jag ett träningsprogram med alternativa konditionsmaskiner. Och i helgen bytte jag faktiskt soffhörn och ta mig tusan, jag bytte även soffa.
Det sorgliga är att denna revolution passerade obemärkt. Jag hade förväntat mig stående ovationer på Coop, på gymmet och i hemmet.
Men icke.
Därav denna krönika. Den ger mig alibi, att gå till jobbet och trovärdigt vädja till kollegorna att våga vara de förändringsledare som jag vill att alla andra ska vara.
Så att jag får vara mig själv.
Så är det med det.