2018 kom SVT:s program ”Klimakteriet – det ska hända dig med”, och blev en ögonöppnare för mig. En rad kända kvinnor, som Cicci Elwin, Anna Mannheimer och Amanda Ooms, berättade öppet om sina klimakteriebesvär. Innan dess hade jag inte ägnat klimakteriet en tanke, det är något man skjuter framför sig på samma sätt som man ignorerar det orangea kuvert som informerar om ens pension.
Tre år senare skulle detta lilla helvete göra entré även i mitt liv. Plötsligt vaknade jag fem gånger per natt i svettningar och kastade det blöta lakanet all världens väg. Av och på, av och på. Jag kände direkt att jag inte står ut med detta. Jag måste få sova! Jag sökte vård och möttes först av en skeptisk läkare. ”Nej det tror jag inte, du är för ung!” Jag var 47 år, så visst var det tidigt, men inte extremt. Jag fick i alla fall lämna ett blodprov och jag hade rätt, jag hade brist på östrogen. Sen dess äter jag medicin mot vallningarna, och jag är medveten om att det finns risker med det. Men det är ingen tvekan, för mig är det värt det.
Enligt en Sifo-undersökning är det en fjärdedel av kvinnorna med klimakteriebesvär som upplever att det påverkar arbetslivet negativt. Jag är inte alls förvånad. De här vallningarna kommer både plötsligt och oväntat och är ett reellt handikapp. Jag minns en gång när jag skulle göra ett jobb på Rådhuset hur jag plötsligt började svettas så ymnigt att jag önskade att jag kunde försvinna från jordens yta. I stället fick jag diskret försöka torka bort svettpärlorna i pannan och på överläppen. Man skäms, man tappar pondus, man vill bara bort.
Började din kollega gråta på ett möte där du lugnt och snällt framförde din åsikt? Eller blev hon i stället orimligt arg och bet ifrån på ett ovanligt otrevligt sätt? Om kollegan är kvinna och runt 50-årsåldern kan det finnas en naturlig förklaring till beteendet. Både som kollega och chef kan det vara bra att vara medveten om det. Det finns fortfarande ett visst tabu kring att tala om klimakteriet på arbetsplatser, och det är klart att det inte är jättekul att gå ut med att man är en ”klimakteriekärring”. Det handlar trots allt om att åldras, och helst vill man väl vara ung, snygg och fertil hela livet. Men vi borde prata öppet om det. Det är lika naturligt som att tonåringar kommer i puberteten. Och det här med att klimakteriet ofta sammanfaller med barnens pubertet förresten, hur tänkte Moder Natur där? Två med aggressiva tendenser i familjen är en för mycket kan jag säga.