Carl Johan Gustaf föddes i Norrköping den 5 juni 1858 som äldste son till Erik Swartz och Betty Forsgrén. Carls farfars John Swartz d.y. kallades Norrköpingskungen och var en av sin tids rikaste svenskar, och farfars farfar Petter Swartz grundade familjens snusföretag.
Carl tog studentexamen vid högre allmänna läroverket 1877 och fortsatte till universiteten i Bonn och Uppsala. Studierna fick dock avbrytas när fadern oväntat avled 1881. Carl återvände till Norrköping för att ta över familjeföretaget – ännu inte 23 år fyllda.
År 1884 träffade han 17-åriga Dagmar Lundström, dotter till en förmögen grosshandlare i Göteborg. ”Hon eller ingen!” lär han ha sagt, och så blev det också. Två år senare gifte de sig i S:t Petersburg. Paret fick barnen Erik, Brita och Olof.
Carl Swartz hade en rad förtroendeuppdrag i Norrköping. Han valdes in i stadsfullmäktige 1886 och var dess vice ordförande 1898–1899. Han satt även i drätselkammaren (i realiteten stadens styrelse), skolrådet, kyrkonämnden, kyrkorådet och fattigvårdsstyrelsen.
År 1899 utsågs Swartz till Norrköpings representant i riksdagens första kammare där han kom att få en central position som ordförande i statsutskottet och ledamot av hemliga utskottet. Han tillhörde den moderata högern och befanns sig ofta i opposition mot kammarens konservativa majoritet.
Carl Swartz blev finansminister i högerledaren Arvid Lindmans regering 1906–1911. Bland hans reformer fanns enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt och höjd skatt på tobak och alkohol. Han tog även initiativ till det statliga tobaksmonopolet.
År 1912 sålde Swartz det 160 år gamla familjeföretaget Petter Swartz Snusfabrik till statsägda AB Förenade Svenska Tobaksfabriker. Tre år senare förstatligades samtliga tobaksbolag.
Familjen Swartz hade 1901 flyttat från Knäppingsborg till Villa Swartz vid Södra Promenaden. Carls arbete i regeringen krävde dock en bostad i Stockholm och det nybyggda huset stod allt oftare tomt. Villa Swartz donerades 1912 till Norrköpings stad för att användas som stadsbibliotek och konstmuseum.
Våren 1917 avgick Hjalmar Hammarskiöld som regeringschef och Gustaf V utsåg den 30 mars Carl Swartz till ny statsminister. Samtliga partier accepterade regeringen eftersom den bara skulle sitta fram till andrakammarvalet på hösten samma år.
Läget i Sverige var minst sagt turbulent. Första världskriget hade skapat livsmedelsbrist och runt om i landet pågick stora hungerdemonstrationer som ibland övergick i kravaller och plundringar. Socialdemokrater och liberaler tryckte på för en rösträttsreform. Februarirevolutionen i Ryssland var både ett skräckexempel och en inspiration.
I livsmedelsfrågan nådde regeringen viss framgång genom ett handelsavtal med Storbritannien. Swartz inledde ett informellt samarbete med socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting vilket kylde ned den mycket anstängda politiska situationen. Rösträttsfrågan sköts fram.
I valet gick oppositionen starkt framåt, men trots nederlaget försökte högern behålla regeringsmakten. Kungaparet var starkt emot en vänsterregering och drottning Victoria försökte vid flera tillfällen förmå Dagmar Swartz att övertala sin make att sitta kvar.
Men Carl Swartz hade bestämt sig för att följa folkviljan. Han avgick som statsminister den 19 oktober – efter knappt sju månader på posten. Maktskiftet 1917 är en milstolpe i svensk politisk historia eftersom parlamentarismen då blev normen för regeringsbildandet.
Carl Swartz gode vän Hugo Hamilton skrev i sin dagbok att Carl var mycket lättad och på ett strålande humör när han lämnat statsministerposten. Han hade t.o.m. lidit fysiskt av att behöva hantera pressande politiska frågor – ändå kom Swartz att få en nyckelroll i utvecklingen med demokratins genombrott.
När Swartz återvände till riksdagen tog han plats i en rad viktiga utskott och blev högerns ledande företrädare i förhandlingarna om rösträttsreformen. Det var en kompromiss mellan Carl Swartz och Hjalmar Brantings som öppnade för riksdagsbeslutet om allmän och lika rösträtt den 17 december 1918.
Hösten 1926 började krafterna svika Carl och den 6 november avled han i sitt hem på Tyrgatan i Stockholm, 68 år gammal. Begravningen i Engelbrektskyrkan blev närmast en statsbegravning, med ärkebiskopen som officiant och kungen bland gästerna. Carl Swartz gravsattes i släktgraven på Matteus kyrkogård i Norrköping.
Peter Kristensson