Liten insats, stort utfall. Med andra ord, en uppgift som klippt och skuren för mig. Tillfredsställelsen ligger i att vara noggrann, dedikerad och systematisk.
I fantasin är jag vaktmästare på Wembley, mannen som klipper fotbollsplaner så pålitligt att inga snedstudsar kan ske. I realiteten är det en ojämn yta med ogräs, mossa och kottar i Sörmlandsskogarna, men i fantasin är det spelplanen för den kommande cupfinalen. Bensinen ångar, flugorna surrar och svetten rinner i strida strömmar.
Klippningen tar en timme i anspråk och jag får samtidigt några värdefulla steg in på motionskontot. Varför inte nöja sig med detta? Om man bortser från bensinen, är det ett lätt sätt att skapa ordning och sinnesro. Reklamen flimrar förbi. En lycklig man som ler mot sin kvinna. Hon ler tillbaka. Grillen är tänd och allt tycks mainstreamtrevligt som det gärna blir när mannen står vid grillen och kvinnan ler. Men reklamen avser inget grilltillbehör eller matvarukedja. Produkten i fokus är den ljudlösa tingesten som svävar över gräsmattan i nyckfulla mönster.
Det är robotgräsklipparen som jobbar i det tysta. Inga bensinångor, svett eller flugor. Bara ett lyckligt par och deras robot. Inte faller jag för fånig reklam. Den bär dessutom en unken doft av stereotypa könsroller. Men plötsligt händer det som förr eller senare sker med gamla maskiner. De självdör.
Nu var det svetsen till ett av hjulen som gav vika. Att trycka tillbaka hjulet, eller tejpa fast det, var inget alternativ då det inte fanns något fäste kvar. Min trogna vän hade dragit sin sista suck. Reklamrösten talade till mig. Jag måste ha en robotklippare. Så bekvämt livet kommer att bli, så mycket tidsbesparing och så miljövänlig jag blir. Inga flugor svett eller bensin. Bara ömma leenden från min kära.
Enligt recensenten var den “enkel, smidig och miljövänlig”. Med stor entusiasm installerade jag miraklet, markerade arbetsytan och monterade laddstationen. Tyvärr lyckades jag inte få ordning på appen som skulle styra ekipaget, men det borde väl fungera även manuellt. Det var trots allt en robot, en smart robot, dessutom.
Det började lovande. Roboten fick namnet Klabbe, efter legenden Klas Ingesson, en av hjältarna från VM-slutspelet i USA 1994. Den riktige Klas gick sorgligt nog bort alldeles för tidigt, men till hans ära namngavs roboten efter en av de mest viljestarka mittfältarna genom tiderna. Klabbe rörde sig obehindrat över gräsmattan.
Till en början höll han sig inom ramarna, men när jag släppte honom med blicken, roterade han 90 grader och smet ut i det fria. Klabbe tog sikte mot skogen och började ogenerat jucka mot en oskyldig rotvälta. Jag tryckte på nödstoppet och bar tillbaka honom. Vi kämpade på under några svettiga timmar. Solskenet förbyttes till regn och vi pausade, med förhoppningen att det skulle fungera bättre nästa gång.
Det blev tyvärr inte bättre.
I andra halvlek smet Klabbe ytterligare några gånger och passade på att klippa av avgränsningskabeln tre gånger. Vi jagade Klabbe, ibland för att hindra rymningar och ibland för att förebygga arbetsvägran. Utan överdrift påminde det om att fostra en hundvalp. Vi tittade bekymrat på varandra och blickarna var inte alls som reklamfilmen lovade.
Tvärtom började vi tröttna på Klas, denna otyglade robot med defekt lokalsinne. Tredje dagen började lovvärt. När Klabbe väl klippte så gjorde han det med finess. Vi blev vänner och snart kunde vi lämna honom utan uppsikt. Den tillitsfulla relationen fick dock ett abrupt slut.
Utan förvarning rundade Klabbe laddstationen, tog ett sidospår i rabatten, innan han omotiverat klippte av laddningskabeln. Ett kort intensivt pipande följdes av ett fräsande och sen blev det tyst. Klabbe tittade oförstående på oss. Ingen skam i robotkroppen. Utan ett ord tog jag honom under armen, marscherade bort till boden och ställde upp honom på hyllan.
Därefter baxade jag in bensinklipparen i bilen och åkte till verkstaden. I tysthet. Reparatören skakade på huvudet när jag förklarade att jag ville få bensinklipparen lagad. “Gick du också på reklamen?” frågade han, med utpräglad sörmländsk skadeglädje. Jag skakade på huvudet eftersom nederlaget sved för mycket.
På vägen ut stannade jag till vid en nyservad motorsåg som låg på en hylla. Reflexmässigt kom en nygammal tanke till mig: “Tänk vad mycket enklare livet skulle bli om jag bara hade en …