I en politisk kontext brukar det kallas för “beröringsskräck”, men principen duger lika gott i de flesta sammanhang. “Mina åsikter och mitt sätt att leva är bättre än ditt…” Ibland är det motiverat, ofta med glimten i ögat och självdistansen i behåll, men ibland också för att vi vill särskilja oss från den oupplysta pöbeln, från foliehattarna, silvervattentrollen och husvagnsrasisterna.
Jag brukar också raljera över “de vita kränkta männen”, trots att jag för egen del, i alla fall på ytan, ligger farligt nära den riskgruppen. Jag brukar också flina nedlåtande åt män i min egen ålder som lägger ut foton på sig själva, poserande med stora gäddor, på dejtingsajter och som profilbilder på sociala medier. Jag brukar också raljera över öldrickande och överviktiga fotbollssupporters, helst med åtsittande piratkopior av landslagströjor och med plasthjälmar med vikingahorn på skallarna.
Eftersom jag själv ägnar mig åt både gäddfiske och när ett stort fotbollsintresse, är denna internkritik ett stort risktagande. Det är egentligen bara nyanser som skiljer mina sofistikerade naturupplevelser med fiskespö i hand mot den gäddflörtande brodern från livets hårda skola. Det är egentligen bara nyanser som skiljer min passion för det gröna fältets schack från de kränkta medelålders män som står på fotbollsmatcher och ogenerat skriker könsord till domaren.
Eller så är det just nyanserna som är den stora skillnaden, det som skiljer ordning från kaos och som skiljer värdighet från gränslöshet. Jag kan motvilligt erkänna att jag tangerar den gränsen ibland, men försvarar mig med att jag inte är som pöbeln, att jag inte tillhör den del av flocken som skämmer ut sig, den del som saknar stil och självkontroll. Men, nog fiskar jag också i grumliga vatten ibland. Jag slår mig dock obesvärat för bröstet och fortsätter att håna de män som formulerar enkla och självsäkra svar på sociala medier gällande komplicerade samhällsproblem.
Ni vet de där männen (för det är uteslutande män) som alltid vet bäst, som blandar friskt mellan faktoider, fantasier och åsikter, oavsett om det handlar om vaccination, gängkriminalitet eller hur kommunen borde hantera Returpunkten och Femöresbron. På samma sätt som dessa män tar sig friheten att posera med gäddor, svettas i landslagströjor, skrika åt domare och fastslå sanningar på Facebook, tar jag mig friheten att raljera över deras beteende, människosyn och vetenskaplig inkompetens.
Och avsaknad av självdistans.
Ibland sticker jag ut hakan och besvarar någon enfaldig kommentar, ofta från sadeln på min höga springare. Senaste gången jag gjorde det, fick jag mycket riktigt den klassiska motfrågan, från en man i min egen ålder, en man som dessutom stoltserade med att han minsann gått i “Livets hårda skola”. Motfrågan till min kommentar löd mycket riktigt: “Är du så jävla bra själv då?”
Vad han nog inte tänkte närmare på, var hur berättigad frågan faktiskt var. Är jag så jävla bra själv då? Jag stängde den intellektuella debatten och ägnade mig istället åt en stunds nödvändig och relevant självrannsakan. Vem är jag att klumpa ihop och kategorisera människor på samma sätt som de jag kritiserar gör? Vem är jag att döma ut en hel grupp av människor (läs “män”) för att de kombinerar den dåliga smaken av gäddposerande och huliganbrölande? Är jag egentligen så mycket mer begåvad och sofistikerad själv, eller ägnar jag mig åt en form av snobbig elitism, som ett omoget förstärkande av det rådande debattklimatet?
Nja…
Så illa är det väl ändå inte? Men för säkerhets skull kliver jag ner från den höga hästens sadel, lämnar min fyrbenta kamrat i stallet och smyger därifrån. Därefter slår jag mig ner i soffan, parkerar mig stadigt framför samtliga matcher i fotbolls-EM, skruvar upp ljudet på teven och i baksuget av Lasse Granqvists stämma, skriker jag ut resterna av mitt testosteron i takt med matcherna. När EM är slut infinner sig som vanligt ett tomhetens vemod i min sköra själ, men det tomrummet dövar jag genom några dygns läkande gäddfiske i den sörmländska insjö där jag får vara för mig själv en stund.
Men…
Det blir inga gäddor på mina profilbilder.
Det blir heller inga könsord riktade mot fotbollsdomare.
Det blir inte heller några hemsnickrade och tvärsäkra lösningar på samhällets utmaningar.
Där drar jag min gräns.
Men inte är jag så jävla bra för det.
Marcus Brunfelt