Det är något jag tänkt mig att försöka orka läsa, jag skulle bara ta en promenad först.
Jag har bara plockat fram den en gång tidigare men nu gör jag det igen. Det handlar om en mycket gammal dagbok som när jag öppnar den kastar mig tillbaka i tiden. Dagboken är från en tid mitt minne inte har tillgång till, en tid då jag var ett mycket litet barn.
Jag känner igen pappas handstil men orden berättar om en sida av min far jag inte känner igen. Även denna gång är en del av innehållet plågsamt att läsa. Jag undrar såklart hur mycket jag, som liten, såg av det våld som beskrivs och jag undrar över hur det kunde bli som det tydligen blev. Min älskade pappa, tänker jag, hur blev det som det blev?
Barnfridsbrott är en ny lag. Barn ska inte behöva se våld mellan närstående. Nu är kanske inte detta en preventiv lag men den tillskriver barn en rätt och tar avstamp i respekt för barn som tvingas uppleva olika former av våld mellan närstående. Barn kan alltså tilldömas skadestånd och den som utför våldshandlingen kan dömas inte bara för våldet utan även för att barnet bevittnat händelsen.
Vi förstår allt bättre vilka spår olika upplevelser under barndomen kan ge. Somligt barn tvingas uppleva kommer att finnas kvar hela livet. En del saker kan komma att vara i vägen i de relationer som skapas i vuxen ålder och annat kan bli en osäkerhet som begränsar tilltron till den egna förmågan. Även om man till viss del kan förstå bättre som vuxen och kanske till och med känna förståelse för att alla människor har sin historia kan såren förbli oläkta.
Forskningen gällande barn och minnen har gått framåt. Forskarna har andra förklaringar till det man kallar infantil amnesi. Att barn glömmer det som har hänt före 3–5 års ålder anses bero på att jaget först då har blivit starkt och centralt. Viktiga hjärnstrukturer och neurala nätverk har mognat. Men det viktigaste skälet till att vi inte har minnen från småbarnsåren är troligen språket.
”Den organiserande kraften i språket är så stor att när vi har tillägnat oss det är det som vi har lärt oss dessförinnan inte åtkomligt på samma vis”, menar Mikael Heimann, professor i psykologi vid Linköpings universitet.
Så möjligen minns vi även det vi inte tror oss minnas. Saker som aldrig fick ord eller en berättelse. Ibland säger vi ”jag vet inte om jag minns det där eller om det bara är att jag hört mamma berätta om det”. Kanske, funderar jag nu, är det så att när någon sätter ord på händelser hittar vi våra ordlösa minnen. Alltså saker som finns obehandlade kvar i oss.
Radion väcker mig ur mina funderingar och jag lägger undan dagboken. Färre områden räknas nu som utsatta områden i Norrköping berättas på nyheterna. Klockaretorpet har fått lämna listan vilket såklart är glädjande men mitt älskade Navestad finns kvar. Det finns mycket att göra för att säkra barns uppväxtmiljöer i stort och i smått. Allt blir ju kvar som sagt, på gott och på ont. Varför så många politiker envisas med att lyfta fram enkla och ytliga lösningar är för mig ett mysterium.
Är det ordlösa minnen som snurrar i gubben huvud när jag går omkring och samlar ihop det som ska med inför arbetsdagen? Jag glömmer bort vad jag skulle hämta i sovrummet och blir tafatt stående. Nåväl, det händer väl titt som tätt nu för tiden.