Nåväl många fina fotbollsstunder blev det och nu får IFK ta vid. Många nära och kära har fått vaccin och kanske kan en vila lite i det efter denna tunga tid. Vi som har nära till just oro behöver vila även om det såklart alltid finns saker att oroa sig över. Men nu vill jag vara i sommarfrid om möjligt
Jag inser att jag hamnat en sommarkänsla när flugan, vid min sida och på mig både här och där, börjar irritera. Visst har vi en flugsmällare någonstans? Jag vill egentligen inte jaga flugor utan bara vara sams med allt som det är, sams med myggor, regn och mördarsniglar.
Mitt i denna sommarfrid behöver jag byta ett abonnemang. Leverantören nås bara digitalt eller i en evig telefonkö. Det är hänvisningar hit och dit, hemsidan fungerar inte och allt tycks mig som ett sätt att hantera kunder och göra uppsägningar svåra. Min sommarfrid är hotad, jag svettas och muttrar. Jag vill ge igen rent av. Skulle vilja mobilisera alla tillgängliga flugor och myggor för en attack mot just denna otillgängliga leverantör.
Just när jag somnat i min solstol ringer någon och tycker jag ska byta bredband. Hen vill inte sluta prata och jag tvingas att helt otrevligt bara koppla bort samtalet. Jag är uppfostrad att vara trevlig så det känns inte helt bra men ibland måste ”flugsmällaren” fram, det inser jag.
Ja, jag vill hålla fast i denna sommar. Pappas ord finns liksom i mig ”det är snart höst igen”. Detta var hans sätt att stå ut, liksom räkna bort det fina för att inte bli besviken när det tar slut. Det där tankesättet har jag burit med mig och det har sannerligen varit i vägen för min vilja att låta mig fångas i stunden. ”Det är snart förbi”, suck!
Längtan är såklart något bra, viljan att skapa något annat eller mer och kanske till och med förändra världen är såklart en tillgång för oss människor. Men just nu vill jag vara med dom jag vågar älska och ta tillvara allt precis som det är. Så jag viftar hotfullt med min flugsmällare när radion ältar politiska budgetfrågor i oändlighet, jag behöver min sommarfrid.
Jag halvsover i solstolen med flugsmällaren i handen. Kanske tänker jag, eller rättare, låter tankar komma och gå som de vill, kanske sover jag. Grannens hundar skäller, skatan smyger omkring och snor värmeljus men jag låter allt vara precis som det är.
Flugan kittlar och jag vaknar till med dåligt samvete, en ska göra rätt för sig, med vilken rätt stänger jag av allt bara för att få vara i min sommar frid? Nog finns det ormar i paradiset och nog finns det många som aldrig får eller vågar vila i grönskan. Det kanske är det som är flugas uppgift, att kittla oss vakna mellan varven. Vi ska vila men inte domna bort, koppla av men inte sluta bry oss. Vi ska tävla och ge oss hän men när en spelare falla medvetslös till marken får allt det där bli oviktigt och när rasistiska eller homofoba rop hör från läktaren stoppar spelet.
Det där vi längtar efter men kanske inte kan nås helt och fullt kanske ändå har sitt berättigande . Längtan för oss framåt, möjligen med små, små steg men ändå framåt. Små, små ”flugsteg” kanske. Så Lena, vila på din sommarstrand, Margaretha ligg kvar i din hängmatta och Olof glöm världen i din bok. Sedan tar vi nya tag.
Till sist ett tack till alla er som gör något extra för barnen i sommar. Så många behöver lite sommarfrid och alla är dom värda just det!