Snöflingor stora som handflator singlar ner och lägger sig som blöta drömmar utanför tingsrätten i Norrköping. På väg till jobbet åker jag förbi de båda mordplatserna, tänker att där har jag tankat, vid Max har mängder av människor stått parkerade medan de varit helt ovetandes om att det skulle bli en mordplats. Tänker på människorna som var på nattklubben, på traumat att överleva. Tänker på att ett människoliv ibland inte är värt mer än en halvdyr bil.
Men jag tänker också på männen som står åtalade för mord. Försöker sätta mig in i deras liv, ser deras drömmar i de utsmälta snöflingorna på den svarta trottoaren. Bli till inget.
Tänker på de tre döda männen och de elva barn de lämnat efter sig.
Och att det skulle kunnat vara de andra männens barn vars pappor kallblodigt avrättats. Att döda eller att dödas. Vad är det för liv att leva.
När jag lämnar ifrån mig mina saker i säkerhetskontrollen och går igenom bågen för att kroppsvisiteras tänker jag för en sekund att jag är på väg utomlands och precis ska checka in. På väg till ett varmt land, där solen värmer mitt ryggslut och paraplydrinkarna är inom räckhåll. Och snöflingorna aldrig smälter.
Ett ögonblick senare är jag inne i tingsrättens väntsal. Där kryper poliser omkring och lyser med ficklampa under sofforna, säkerheten är rigorös. Och allt är smälta snöflingor.
På videolänk i sal 3 ser jag de misstänkta. De förnekar att de har med morden att göra. Jag undrar vad de drömmer om på nätterna. På dagarna.
Om de vågar gråta, eller om tårarna blir till de där snöflingorna som i all sin tydlighet blir till ingenting. Så meningslöst. Som snö i april. Dödsdömda.
Men om man aldrig haft ett liv som varit meningfullt nog att göra andra val än att vara den som inte dödas, som överlever, så är man som en snöflinga i april. På fel plats vid fel tillfälle.
Och jag tänker samtidigt att just den här tiden måste vara den minst påfrestande att sitta häktad med restriktioner. Det påminner ju om den tid och det liv vi alla lever nu. Den här märkliga tiden då människor kämpar för sina liv på intensivvårdsavdelningar. Med virus i sina kroppar. Eller kulor.
Sex män som under en längre tid suttit frihetsberövade. Sex mäns platser som någon annan är redo att överta. Andra som är beredda att kanske lösa en skuld, en oförrätt, ett narkotikakrig genom att döda en annan människa för priset av en halvdyr bil. Och att själv inte dödas.
Åsa Hanell