Solen skiner och fåglarna kvittrar. Tyvärr tycks vädret här i Svealand växla lika mycket som mina känslor.
Efter Thailand och månader av sjukskrivning, med påfyllda energidepåer började jag att arbetsträna igen, på halvtid.
Raden om hur det gått vill jag helst lämna blank, samtidigt som jag tycker det är viktigt att prata om, eftersom jag vet att jag inte är ensam. Trots förstående arbetskollegor som varit noga med att inte belasta mig för mycket så har det till min allra största besvikelse inte funkat alls.
Jag har nog varit hemma lika många dagar som jag arbetat, om inte fler. Jag har otroligt svårt att anpassa mig, att ta mig ut och möta världen och bli en del av den vanliga vardagen igen. Dagarna då jag är helt orkeslös, tömd på energi och bara orkar sova är fortfarande många.
Alldeles för många. Till slut nådde jag en gräns där jag insåg att jag befann mig på samma ställe som där jag startade, innan sjukskrivningen och åkte in akut till psykiatrimottagningen på Vin på påskafton. Påsken, min favorithögtid kommer aldrig att kännas som detsamma igen.
"15/4-17 Jag befinner mig nu i ett så kallat "observationsrum", i en kulvert bort från resten av sjukhuset, precis bredvid mottagningen för beroendepatienter. I rum nummer 36. Här finns inga saker man kan skada varken sig själv eller någon annan med och mina tillhörigheter har fråntagits mig och låsts in i ett skåp. Mobilen fick jag behålla men inte laddaren.
Jag är helt själv nu.
Separationer är och har alltid varit bland det jobbigaste jag vet, aldrig lärt mig att hantera känslan av att bli lämnad. Min fina kille var inte tillåten att stanna. Även fast jag vet att vi snart ses igen så är det separationen i sig som är så smärtsam och ångestgivande. Det är svårt att förklara känslan, bara de som lider av samma sak kan förstå. Här bryts tystnaden av ingenting, allt som hörs är mina egna snyftningar."
Bra dagar i rad har jag inbillat mig att kanske är jag frisk nu och har då satt för höga krav på mig själv, tagit ut segern i förväg som sedan blivit som hårda käftsmällar när jag tvingats inse att jag har en lång lång väg kvar att gå.
En sak som alla läkare uppmanat mig till är att "skynda långsamt", vilket är otroligt svårt. Jag vill vara mitt bästa jag, nu på direkten. Nu och inte om veckor, månader eller år.
Har man haft en depression som blivit felbehandlad så kan den förvärras med tiden, det behöver alltså inte betyda att man drabbats av en ny, bara att den växt sig större och starkare. Jag kände av symptomen redan i början av hösten i fjol men tog mig inte tiden att vila, att läka. Det hände så mycket, skola, UF-företag, studentveckan, nytt arbete första helgfria vardagen efter studenten, flytt hemifrån, viljan att träffa kompisar, att hjälpa andra, viljan att prestera på det nya jobbet, viljan att räcka till. Till slut följde jag bara mina rutiner till punkt och pricka.
När jag kom hem på kvällen och egentligen skulle varva ner så räknade jag bara timmar tills jag skulle upp igen. Jag for runt i lägenheten och lade fram kläder, tog fram matlåda och upprepade allt för mig själv i huvudet för att se till att verkligen inte glömma någonting. På den plats där jag egentligen skulle vilat, stressade jag nog som allra mest.
Jag försökte att hålla ihop så gott jag kunde, inte visa andra mitt inre kaos, i ett slags hopp om att förnekelsen skulle få det att försvinna. Jag lyckades förtränga alla jobbiga tankar och känslor tills det inte längre gick och jag varken orkade eller ville gå upp på morgonen...
Fortsättning följer i nästa krönika.