En gång i tiden så var en framtid inget som jag kunde se eller greppa. Det kanske ingen riktigt kan. Men en del av oss känner att framtiden är utstakad. Familjeföretaget, lantbruket, bruksmiljön eller en förnöjsamhet med tillvaron som skänker både ro och inkomst.
Men många andra, däribland jag, brottas med en diffus framtid som aldrig riktigt vill fästa. Runt alla hörn finns nya äventyr att besegra. Ibland besegras jag och faller platt till marken som en torkad långa innan blötläggning.
Motgångar lär göra människan stark, sägs det. Full av insikter lär man också bli. Fan tro´t! Varför är då hela världen ännu fylld av trasiga, ihåliga själar som missförstådda trampar på i gammal sur mylla? Lär vi oss aldrig av våra felsteg som får oss att knäa av både skam och ofullständighet?
Är vi alla små ADHD:are som spikrakt leds av vårt ego, varthän det än bär?
Vi lever i ”Diagnosernas tid”. Etiketterade med små bokstavskombinationer som vore vi hemkokta sylter på hemsnickrade hyllor i en halvfuktig jordkällare. Kapslade och konserverade. Väl bevarade. Men alla väntandes på att fullständigt få ge oss hän till någon som önskar vår sötma på torsdagens pannkakor.
Hur många svarta hål väntar inte på att få glänta lite på den trånga dörr som håller oss fast i det förgångna. Glada stunder bultar frenetiskt på dörren och vill både ut och in, för att visa det goda alternativet till ett liv.
Men ibland låser det sig och man sväljer, bildligt talat, nyckeln och låter den sakta åka genom alla upptänkliga system innan den kanske oförmärkt landar på ett ställe som vi inte ens vill kännas vid. Bättre då med ett kodlås där några vänner vet koden till, för att sparka igång en.
Det här förbannade höstmörkret med ett grådis, värre än en badrumsspegel efter en ångande dusch, suger livskraften ur både märg och ben. Solen strålar i all sin egen glans bakom en himmel som liknar en tovad filt. Allt är fuktigt och att andas är som att simma bröstsim med öppen mun.
Hösten är vacker med sina färggranna löv och den stundande vilan i naturen. Det mesta tar en time out för att samla kraft inför en kommande vår.
Men vi människor, vi ska vara lika högpresterande och orka bära fram en BNP på guldfat, som vore vi okänsliga robotar. Inget får svikta. Endast plus är av godo.
Ok, vi gäspar oss vidare fram till den där framtiden...