Viktig UF-presentation i kombination med idétorka och en obefintlig ork utgör inget bra resultat. I synnerhet inte när man har en krönika, mängder av uppsatser och ett tal att skriva. Addera sedan
ett matteprov så är hela samlingen med vånda, stress, prestationsångest komplett.
Vad ska man göra för att känna sig nöjd med sig själv? Jag vet inte, ruskigt svårt det där.
Var går den hårfina gränsen mellan att göra sitt bästa och att överarbeta?
Om någon kritiserar ens prestationer medan en själv egentligen är nöjd, hur ska man då finna modet att våga lita på att man faktiskt gjort ett bra jobb? Hur vet man att det man gör är tillräckligt?
Jag tror mig vara säker på att det inte bara är mig rädslan jagar- rädslan att inte räcka till. Det är märkligt att hur trött jag än tycks vara- så är jag aldrig för trött för att tänka. Eller egentligen
är jag kanske det fast när de stora och oformbara tankarna väl bestämt sig för att hälsa på så är de näst intill omöjligt att få dem att gå igen. Som några gäster som pratar lite för mycket, skrattar lite för
högt och stannar lite för länge.
Föreställ er: en känslosvallande relation med turbulens och passion. Med toppar så höga att det gör fasansfullt ont när man sedan trillar ner i de bottenlösa hålen därunder. Man lyckas ta sig upp till den svindlande toppen igen och minns då inte hur det var på botten.
De där händelserna avlöser varandra och har tillslut bildat ett mönster som inte går att bryta. Ett mönster med ren och skär lycka, glädjerus och förtvivlan och sorg om vartannat. Försök också att föreställa
er en lugn och stillsam relation utan större överraskningar och utan att man känner särskilt mycket; varken eufori eller vemod utan mest trygghet och kontroll. Trygghet för att det finns någon viss harmoni över relationen och kontroll för att man hela tiden vet ungefär vad som komma skall, då varje dag ser ungefär likadan ut. Som en fisk i ett akvarium. Den simmar några varv, äter, uträttar sina behov och simmar några varv till. Den får in fasta rutiner vilken blir enslags trygghet i sig. Att det inte händer särkilt intressanta saker spelar inte så stor roll, fisken är nöjd ändå. Inte överlycklig men det finns heller inget som gör den förtvivlad. Den har inga höga ambitioner och drömmer aldrig om något större vilket också gör att den heller aldrig blir riktigt besviken. Den känner mest ingenting utan den bara existerar och trivs okej i tillvaron.
Vad skulle ni välja? Mina två exempel är extrema åt varsitt håll och ska inte tolkas bokstavligt. Jag undrar bara om jakten på trygghet och kontroll större än viljan att känna någonting mer. Det handlar kanske inte bara om relationer, utan även om själva livet i sig. Kan man ta sig an nya utmaningar, chansa, ta risker, kasta sig ut för ett stup och samtidigt ha kontroll?
Om ni vinner på en lott, väljer ni att nöja er med 30 kronor eller chansar ni och köper en ny? Köper ni en ny har ni en till chans att bli miljonär men så finns det också en risk att den nya lotten inte är värd någonting. Nu ska jag ta en varm dusch, krypa ner bland mina nybäddade lakan och landa i att vi alla gjorde vårt bästa på UF-presentationen och mer än så är inte möjligt. Sedan om inte det räcker hela vägen, det spelar ingen roll. Att våga lita på att sin prestation var bra och att våga vara nöjd- bara det är en vinst i sig.