Vad är en man? Egentligen.
En förmodat starkare varelse, rent muskulärt, än det täcka könet. Även om jag stött på rena motsatsen.
Vi män, förmodas kunna byta en bilmotor medan den nyss hoptotade sockerkakan gräddas i ugnen på 175 graders värme. Sockerkaksreceptet sitter som tatuerat på insidan av ögonlocken och är väl bevarad i hjärnans vindlingar. Det manliga könet förmodas kunna bygga hus och tapetsera sommarstugor på löpande band. Ja, nu för tiden så menas ju löpande band nästan något helt annat än vad som en gång menades. Vikterna på gymmet ska lyftas mot skyn som vore dom maränger. Magen som förr lite mjukt kallades för pondus har numer namnet krockkudde. Manligheten som förr gjordes helikoptern med börjar mer och mer bara kännas som ett onödigt bihang. Ett bihang som skvätter omkring sig och siktar överallt utom där siktet borde vara inställt på.
En man, som för bara några år sedan var alltets förkunnare och evighetens härförare. Inget fanns som mannen skulle eller borde kunna. Då pratar vi inte om kökssysslor eller tvättstugan. Väl hemkommen efter att ha utfört diverse så kallade ”manliga områdeskunnigheter”, så kan mannen bli stående framför en tvättmaskin och i den se ett oöverstigligt problem i hur denna maskin startas, för att vaska runt några kalsonger med fartränder i och även en näve strumpor. För snabbhetens skull så åker några t-shirts från senaste Thailandsresan med in i maskinen. X antal knappar och annat gör att tvättmaskinen ser mer ut som en panel i ett kärnkraftverk än just en simpel maskin som ska snurra smutsen ur några paltor.
Vi män, har lärt oss värma välling, skvätta några droppar på insidan av handleden, så att barnet inte bränner sig. Vi har bytt blöjor, lekt med våra barn, byggt kojor, läst nattsagor och pussat våra älsklingar god natt. Kanske inte alla män. Långt ifrån. Jag vet män som aldrig tagit i en barnbok och avslutat dagen med ett nybadat barn intill sig. Så mycket dessa män missat. Både av närhet och känslan av innerlig kärlek till sina barn. Somliga män försöker finna den känslan när barnbarnen börjar göra entré. Barnbarn som för släkten och DNA-spiraler vidare mot den där onåbara horisonten som vi ändå aldrig kommer fram till.
Vi män, skäggiga och pösmagade, som aldrig trodde oss bli som våra fäder. Fäder som var helt oförstående till våra infall och upptåg. Fäder som som vi i vår ungdom, aldrig ville förstå att dom också varit unga, tafatta, kåta och oförstående till sin framtids äldre människor. Gamla människor, i 50-årsåldern, som inte fattade ett endaste dugg...
Men vi män, vi klarar oss själva och låter oss villigt bli omhändertagna av kvinnor som har överseende med vår ständigt pågående trotsålder. Ändå älskar dom oss och suckar lite bakom våra ryggar när vi låtsas vara helt oförstående till vissa gemensamma vardagssysslor. Så gör vi män, bara för att slippa hjälpa till...
Sen att vår käresta börjar få skäggstrån på sin dubbelhaka, det tycker vi män bara är lite chickt...