Jag tog en sväng till Återvinningen med bilen full av sånt som gjort sitt. Hungriga containrar väntade begärligt på mina förbrukade saker. En ständig ström med nedlastade fordon tömmer allsköns bråte i där för avsedda plåtkärl. Vi är alla där för att kasta bort allt som både tar plats i våra förråd men också inte desto mindre i våra medvetanden.
För visst är det så att axlarna åker ner lite grand när vi frigör oss från bråte som bara ligger i vägen? Helt plötsligt uppstår utrymmen som man inte trodde sig ha i sin ägo eller ens närhet.
Många av oss har kanske tillgång till en liten sommarstuga som likt en magnet drar åt sig alla upptänkliga saker. Duger det inte i stan så kan det alltid duga på landet. Enligt vissa studier så är exakt så vi inte ska göra! Sommarstuga innebär ledighet och rekreation. Där ska vi ha det skönt och behagligt och inte reta oss på snedgångna skor, dåliga verktyg, trasiga kläder eller ens udda bestick. Vi ska känna oss välkomna i vårt egna lilla slott.
Så när jag dumpar än det ena, än det andra, i containrarna så kan jag ändå inte förundras över hur mycket vi slänger som ändå skulle kunna få fortsätta vara en del av våra/mina ”tillgångar”.
Tjong! Pang! Poff! Kadasch! Så låter det när soffor, trädgårdsmöbler, takpannor, gipsskivor, takplåtar och överblivet byggmaterial dunsar ner i plåtbassängerna. Ivriga människor springer kors och tvärs med famnen full av delar i deras livs historia. Allt detta är en del av den ständiga tillväxten. Detta glupande hål som aldrig blir mätt. Om något år så är vi åter vid containerns kant och dumpar den där alldeles nödvändiga saken vi så dyrt köpte förra året. Mammon ler i mjugg och har lierat sig med dom styrande som planerar årets julklapp.
Några timmars flygresa bort så lever dom människor som skulle kunna bygga sig bostäder av allt vi så gladeligt befriar oss från. Är dom en del av tillväxten eller bara en hämsko för vår egen standard och utveckling?
Såna tankar föds alltså när jag kånkar trasiga takpannor och låter dom slå i botten på deponicontainern, med ett sprucket mollackord. Deponi, allt det där som inte går att elda, utan återgår till Moder Jord för att ge oss nya landvinningar. Landvinningar där vi bygger nya stadsdelar som föder nya resor till Returpunkter och Återvinningar...
Vi springer i ett ekorrhjul och tror oss komma framåt, i både tillvaron och våra levnadsvanor. Javisst ska pengar användas annars så stannar hela samhället. Självklart! Men eftersom dom flesta av oss inte är så rejält stadda i kassa så nödgas vi köpa det, som för tillfället, vår portmonnä tillåter.
Väl hemkommen så städas dom nu uppstådda fria ytorna rena och helt plötsligt får både cyklar och annat plats. Under tak till och med!
...utanför ”min affär” sitter ännu hen kvar med sin pappmugg i näven...