Ofta kommer en rastlöshet och landar i min kropp. En energislukare av stora mått. Ändå vill jag mer än vad som så uppenbart, för tillfället, gives mig. Ibland, ofta, är skallen full av ideer och spännande uppslag som skulle slå världen med häpnad. Tankar far som kulor i ett flipperspel.
Full rulle och mycket av det som snurrar ger dock inte så många poäng.
Tänk om man hade ett litet uttag på kroppen där man kunde sätta in ett USB-minne och tanka av. I en snar framtid kanske allt är möjligt. Det där ordet omöjligt blir lika gammaldags och inte användbart, likt orden OBS-klass och skummjölk. Dörren till OBS-klassen har jag gläntat på och skummjölk var som tunt blått vatten. Båda lika onödiga...
Varför går en del av oss omkring och är rastlösa? För mitt i all rastlöshet kan jag sätta mig ner och bara vara. Ett uttryck som är väldigt populärt.
Bara vara. Smaka på orden.
Hur många av oss kan det ?
Sätta sig ner med sina tankar och låta flödet rinna som ljummet vatten genom kroppen. Kalla det yoga, stillhet och ro, mindfulness eller vad du vill. Bara du tillåter dig det.
Alla måsten, som vi själva skapar, kan vi reducera till bara det nödvändigaste.
För vad behöver vi för att vara en hel människa..? Full ut. Vatten, mat och lite kärlek?
Idag hörde jag på radion att julhandeln åter kommer sätta nya rekord. Detta stressar många. Stressen över att vara med i julkarusellen. För mig blir det tvärtom. Jag känner en rastlöshet över att allt i samhället är som en promenad rakt in i en strut. Stor ingång och ut i andra änden med svettiga armhålor och famnen full av köpta kärleksbetygelser.
Då är det bättre att få stå på vedbacken och klyva ved. Denna triviala sysselsättning som ger rastlösheten respass i ett par timmar. Vedbacken blir till en filosofins högborg. En plats där tankar föds eller inte tillåts födas. Som ett gratis hemmagym med fågelkvitter som enda sällskap.
Där dödar jag min rastlöshet och känner en slags förnöjsamhet och glädje. Staplade vedklabbar läggs på tork för att hålla kylan stången året därpå. Framförhållning och rastlösheten jobbar hand i hand.
Men mitt i all denna tärande rastlöshet så föder hjärnan ändå tankar som, i mitt fall, har blivit till användbara ”verktyg”. Är det så hjärnan fungerar? Skramlar runt med en massa ideer och spar dom till rätt tillfälle? Undermedvetet byggs alla infall till kommande ”storverk”.
Ja, kanske. Det är ju lite marigt att hugga ved och samtidigt anteckna infall och storslagna ideer. Även om jag har många kvinnliga kvalifikationer. Att anställa ett skogsrå som sekreterare vore kanske en god idé...
Så summa summarum så kanske lite rastlöshet är bra för både kropp och själ. Våga vara lite off och se vad som händer. Retreat lär ju vara bra. Men att vara rastlös innebär ju inte att vi måste vara tysta. Ofta tror vi att vi måste ta intryck av både omgivning och det vi (eventuellt) läser.
Tänk om vi alla bär på evighetens korsord och lösningar för allas glädje. Om inte allas, så åtminstone vår alldeles egna..?
Så rastlösheten är ingen fiende, utan kanske mer en nära vän som vill tala om för oss att allting redan finns.