Det där med minnet...
Ni vet när man går ner i källaren för att hämta en sak och blir stående i förrådet och försöker minnas vad det var för något som skulle hämtas. Minnet lika tomt som ett tunt lönekonto i slutet på månaden. Man står som ett fån och försöker rekapitulera sitt svaga minne.
Några kartonger öppnas lite förstrött i hopp om att det man gått ner för att hämta ska ramla fram som en trofé. Plötsligt slocknar lyset enär timern är lite för snålt inställd av hyresvärden. Långt bort i korridoren flimrar en liten röd lampa som indikerar lysknappens placering. Man låser förrådet och går upp i lägenheten i tron på att minnet skall återkomma. Om inget händer så är det bara att vänta in nästa flash i skallen.
Att skriva på en lapp när tankarna är ”lite torra” har jag försökt. En gång åkte jag hiss med en kom-ihåg-lapp klistrad på vänster pekfinger. Två våningar skulle jag åka och lappen skulle hjälpa mig så att jag inte missade vad jag skulle komma ihåg. Boka en tvättid i källaren. När jag några minuter senare satte mig i bilen, så undrade jag vad det var som prasslade i vänster hand. Senil redan i 30-årsåldern? Det känns som om det suttit i hela livet.
Ibland när jag ska gå till affären för att handla två varor, då behövs ju ingen köplista. Eller hur? Väl inne i affären så är hjärnan som ett blankt papper. Två saker borde väl inte vara så svårt att komma ihåg!? Varorna på hyllorna ler förföriskt åt mig och manar till inköp. Inget känns behövligt. Jag försöker luska fram vad som skulle köpas. Gissar på några varor och kommer hem och ställer den inköpta senapen bredvid dom andra två i kylskåpet...
Så här håller det på...
Enär stadsboende ofta innebär parkering av bil på lite olika ställen, där plats finnes, så händer det att jag emellanåt får mig en liten stärkande promenad eftersom minnet inte riktigt är på topp dagen efter parkerandet. Mer än halvvägs åt fel håll så är det precis som om någon knackar mig på axeln och upplyser mig lite hånfullt att bilen står åt precis andra hållet. Ofta inträffar det när regnet piskar eller när jag har händerna fulla av tunga väskor med mera...
Då kan det hända att jag pratar högt med mig själv och läxar upp mig efter konstens alla regler. Blir jag då ertappad så låtsas jag tala i en sån där telefon som sitter instucken i örat. Jag vill ju inte bli ansedd som en kuf på stan. Men det kanske redan är för sent att tänka i dom banorna?
Men hur kommer du ihåg alla texter när du har föreställningar, frågar folk. Ojoj, det är inte alla gånger allt är på plats då heller. Då har revyer varit en liten räddning då utrymme för improvisation kan rädda situationer. För hur det än är så kan ”rullgardinen” komma mitt i en sångtext till exempel...
Det hände mig en gång i en Tjaddenrevy. Nattsvart mitt i en sång där Jörgen Mulligan och jag stod i en stor blomkruka och sjöng. Blomman och Marjasin. Då gick simultankapaciteten på högvarv. För att det inte skulle bli tyst så improviserade jag ett tal samtidigt som jag, i min skalle, försökte sjunga texten jag glömt bort. Nedanför satt Jörgen och försökte, tyst, sjunga min text för att hjälpa mig på traven. Han kom också bara till det ställe i texten där jag ”svartnade”...
Helt plötsligt var allt åter på plats och Åby Ericsson på piano fick bråttom att hänga med när numret fortsatte som om inget hade hänt.
Så minnen kan även vara roliga och vackra.
Tack Jörgen Mulligan för ett roligt minne!