Ibland måste nostalgin få sig en kick i baken. Tillåtas krypa fram och låta förgången tid få komma före framtiden.
Nostalgi är att inte våga se framåt, säger en del. Ändå bär dom själva, belackarna, på minnen som format dom till vilka dom har blivit.
”Alla har vi varit små, sjöng Povel Ramel.”
Det finns säkert folk som åker förbi gamla villor, som dom ägde för 30 – 40 år sedan, bara för att känna hur tiden rusar genom kroppen likt en berg o dalbana.
Dom minns varenda buske och blomrabatt.
Även om hela trädgården är omgjord, så är deras minnen hur ett förr såg ut.
6:e maj var jag i Rejmyre på Glasets dag. Mina 23 år i Rejmyre har självklart satt både minnen och upplevelser i mitt eget minnenas arkiv.
Möten med vänner och gamla grannar känns berikande.
Glasets dag lär jag ha varit med om att skapa för många år sedan, tillsammans med aktiva rejmyrebor. Likaså Glasmuseet.
Men Rejmyre glasbruks tillkomst kan jag dock inte ta åt mig äran av.
Ett utflyktstips är att besöka Glasmuseet i Rejmyre. Sommarens stora utställning visar vackert glas designat av Paul Kedelv. Kedelv vågade visa att glas inte bara behöver vara runda skålar, dricksglas och tallrikar av glas.
Friska, moderna former ger glaset en härlig frihet. Den flytande massan har tillåtits få fastna i former som strävar både mot skyn och utåt sidorna.
Häftigt!, för att använda ett modernt uttryck för något riktigt bra. Heder åt Rejmyre Hembygdsförening som förvaltar min och Bo G Perssons stapplande försök att samla och minnas glasbrukets historiska vingslag. En får tacke!
Jag rensade i gamla flyttkartonger. Ja, ni vet såna där kartonger man tar fram någon gång då och då och tror att man äntligen ska rensa ur och slänga gammalt som bar blivit liggandes. Hur många av oss har div. ”bra-å-ha-saker” längst in i förråd eller garage... Jo, jag också!
Plötsligt när man går igenom sakerna för hundraelfte gången så hittar man alltid något som snabbt som en blink tar en 30 år tillbaka i tiden. Gamla kärleksbrev, som är ännu äldre, snabbläses ännu en gång innan dom sakta matas in i elden i täljstenskaminens flammande lågor. Flammande ord möter flammande lågor och ”de tu bliva till ett”.
Gamla teckningar från mina barn och även syskonbarn trillar fram och får mina mungipor att dra sig uppåt till ett leende.
Emellanåt prövas även tårkanalernas funktion om dom fortfarande är brukbara.
Lyckligtvis fungerar dom ännu...
Vänner, som passerat målsnöret före mig, tog med sig sina bilder av av våra gemensamma minnen. Nu får jag leva med ett facit, som jag anser vara det rätta, enär vänner som nu är med mig inte fullt ut delar det liv jag lever för tillfället. Dom äventyr och upplevelser vi nu skapar blir också till nostalgiska trippar i en kommande framtid.
Ja, jösses vilka minnen vi ska sitta på hemmet och skratta oss döva åt. Håll hjärnan i trim, kamrater!
Ja, jag vill minnas bakåt för att orka vara den människa jag är och kanske kommer att bli.
För färdig som människa eller som Robban Z. är jag inte.
Ännu finns plats att förvara nostalgiska minnen bland trimmad moped, slangbellor, revyer, kojbyggen, första kyssen, galna upptåg och hysteriska skratt.
Möt framtiden och njut av att vara den du är!