Idag vände jag på en bärfis som låg på rygg. Hur den hamnat så har jag ingen aning om.
Den låg där med magen i vädret och försökte ta sig runt på rätt köl. Jag tyckte synd om den och påmindes om en egen upplevelse när jag försökte ta mig ur en vattensäng, en gång i forntiden.
Finns det verkligen folk som har vattensäng idag? Sjösjukepiller innan nattläger och sen bli vaggad hela natten om man har en orolig sängpartner. Vissa vittnesmål har, med lite rodnande kinder, för mig berättat om ofrivilliga grossesser vid coitus interruptus. Svårighet med att hålla samma takt och även oskyddade samlag är lika svårt som att idka samlag i en kanot.
Hur som...där låg den där lilla bärfisen och sprattlade. Jag måste ha sett ut som Gulliver i hens ögon. Jag skriver det nya ordet hen, enär jag av god uppfostran, inte tittade så noga om det var en han eller hon. Väl på fötter försvann den i ett ögonblink utan att vända sig om och tacka.
Jag kände dock en tacksamhet över att den inte var större än knappt en centimeter. Tänk om den vore en halvmeter. Då skulle den nog ha fått komma på fötter av egen kraft och vilja. Småkryp kan ju se rätt groteska ut om man tittar riktigt noga. När mina grabbar var små så tittade vi i mikroskop på en fästing. Burr! Vore en fästing en större varelse, stor redan från start, innan den sugit i sig vårt goda blod, så skulle dom hänga som uppblåsta ballonger i allehanda veck som dom med förkärlek letar upp och fyller sina små kroppar stinna. Nej, vi får vara tacksamma att Vår Herre tänkte till på vissa håll och kanter.
Eller ta knotten. Små ettriga jäklar. Äter bitar ur våra kroppar och dricker sig mätta. Jag gjorde en gång misstaget att kliva ur bilen, klädd i kortbyxor och t-shirt, vid ett besök långt upp i vårt fagra land. Trots att jag insåg att luften var full av mygg och knott, vindrutorna blev mörka så fort jag stannade bilen och vindrutetorkarna höll någorlunda rent framåt. ”Jag-skulle-bara” hämta lite kläder bagageluckan som var bättre lämpade för utevistelse i sällskap med dessa flygfän.
Dom hann dränera mig så jag näst intill blev anemisk. Frossan kom lite senare. För att inte tala om klådan. Som vi alla vet så kliar det alltid värst på dom ställen man har som svårast att komma åt. Som en Baloo har jag gnidit min väna kropp mot torrfuror och frustat likt brunstiga älgar.
Utanför mitt fönster i stugan flyger svart och vit flugsnappare och hämtar mat till barnen i holkarna. Outtröttligt far dom mellan träden och hämtar mat. Ständigt jagande för att mätta dom små som tryggt ligger i boen och väntar på att få vittja närheten på näring. Det gjorde inget om det fanns lite fler av dom här i min närhet. För knott finns även på dessa breddgrader har jag fått erfara.
Så nästa år sätter jag upp X antal nya holkar och hoppas på långväga gäster som grannar. Gränslösa gäster som ser Jorden som en tillgång och inte möts som eller av fiender...