Hur bär ni er åt? Ni som tvingas axla så många krav, oändlig stress och massa måsten, utan credit eller visad uppskattning. Varje dag när jag kommer till skolan är den städad och fin, kanske utan att jag ens noterar det. Stressen jag känner inombords matchar inte med den sömndruckna kropp jag har. Med tunga steg släpar jag mina smutsiga skor mot hissen aldrig i livet att jag skulle Gå! Inte ens om jag hamnat i tidsnöd.
Sedan jag krängt av mig jackan och hängt in den i skåpet brukar jag alltid hinna med ett snabbt toalettbesök, innan första lektionen börjar. På toaletterna finns alltid nytt papper och speglarna, handfaten och toalettstolarna är städade och rena. Jag reflekterar säkert inte ens över det. Det ska ju vara så. En intressant sak är att hade det en dag varit ostädat, Då hade jag säkerligen lagt märke till det.
När den här krönikan publiceras har vi hunnit gå sex dagar i skolan och det är redan så stressigt att jag får stoppa mig själv för att inte slita av mig allt hår och skrika av ren frustration, alternativt bara stänga av. Jag avskyr att förlora men jag skulle inte kalla mig själv en tävlingsmänniska. En tävlingsmänniska ger aldrig upp och gör alltid sitt bästa. Sådan är inte jag. Jag avskyr att förlora, jag avskyr och är så rädd för det att jag hellre ger upp, lämnar W.O. Vet jag redan från start att jag inte har en chans så försöker jag inte ens- jag ger upp för att ingen ska kunna säga att mitt bästa inte var bra nog, för att själv kunna tänka att "äsch, jag försökte ju inte". Samma sak gäller skolarbeten. Jag skulle aldrig skicka in något som jag är halvnöjd med, då skulle jag hellre låta bli att skicka in något alls, vilket ju inte är särskilt bra men det är något jag jobbar på då jag insett att det förmodligen inte är en av mina främsta egenskaper. Jag tror att mitt sätt att resonera säger ganska mycket om mig som person. Det ska vara allt eller inget.
Några lektioner har passerat och det är dax för lunch. Mitt schema är pressat under lunchtid och jag har därmed ganska bråttom till matsalen. Jag trycker upp hissen till fjärde våningen men den tar tid på sig att komma. Vad nu? Säkert någon som håller upp hissen för en vän eller någon som roat sig med att trycka på alla knappar, så att hissen stannar på varje våning. Nu, äntligen är hissen här. Alla som stått och väntat på hissen trycker sig fram emot hissen för att komma först in. En städerska med en enorm städvagn försöker försiktigt att pressa sig ut ur hissen men vagnen är klumpig och tung och de andra i hissen är så upptagna med att vara på väg någonstans, att de inte tycks förstå att de ska flytta lite på sig för att göra plats till den som ska ut. Någon i hissen suckar, det var värst vad tid det tar, det är väl bara att ta vagnen och gå? Fullt så smidigt och enkelt är det inte, i synnerhet inte när ett gäng elever fullkomligt blockerar hissen.
I princip varje dag känner jag stress vilket i sin tur leder till att jag blir på dåligt humör. Samma sak gäller många andra elever och förmodligen lärare med. Vi går in i oss själva för att överleva stressen och glömmer att le mot varandra, visa uppskattning och omtanke.
Det finns några på skolan som alltid är glada och hälsar och det är städerskorna. Sådant jobb de lägger ner – de putsar och skrubbar och arbetar så effektivt och jag har inte hört någon av de klaga en enda gång. De hälsar nästan alltid. Ler och ser vänliga ut. Vad bemöts de av? Nedskräpning, gamla tuggummin, pappershanddukar huller om buller på toaletterna och bistra miner. Ett slitsamt och förmodligen inte det roligaste jobbet alla gånger. De bokstavligt talat sopar rent för oss, gör rent för att vi ska kunna sköta vår hygien men det betyder inte att vi på något sätt står över dem. Det får vi inte glömma.