Min bästa vän.
Jag är lyckligt lottad som har en vän som alltid stannar kvar, som är min kompass när jag gått vilse, min trygga punkt i tillvaron när marken gungar och allt känns förlorat, som trots ösregn följer med på promenader, trots att hon själv egentligen, kanske hellre skulle stannat hemma, som hjälper mig att sortera tankar jag själv har fastnat i och som värmer mig med omtanke och kärlek när jag badar i besvikelse och oro.
När jag ligger i min säng, kallsvettig och så smärtsamt medveten om att jag lever och när jag fastnat i ett slags kraftlöst mellanläge utan att veta hur jag ska ta mig vidare, då finns hon där och talar med sin trygga röst om att ingenting löser sig av sig självt men att vi tillsammans ska jobba för att nå en lösning på alla problem, få ett slut på alla jobbiga tankar och omtumlande, förlamande känslor. Vi, tillsammans. För det är så det är och alltid har varit. Jag lärde känna henne långt innan jag blev den jag är, innan jag kunde läsa, långt innan jag började skolan och innan jag visste något om livet. Jag lärde känna henne innan jag lärde känna mig själv. Det finns ingenting hon inte vet om mig, som jag inte berättat och om så skulle vara, så vet hon det ändå alltid på något sätt. Även fast jag inte säger det rakt ut så kan hon ändå med blott en blick avgöra om jag är besviken, sårad, salig, lycklig eller arg. Ibland tänker jag att hon till och med vet mer om mig än vad jag själv gör. Hon har alltid varit den positiva av oss, den som lever i nuet och inte ältar sådant som varit. Så gott som så länge vi har känt varandra har vi varit överens om att vi är raka motsatser, både till utseendet och på insidan. Förmodligen är det våra olikheter som för oss närmre varandra, som plus och minus på en magnet – de på något vis dras till varandra. Trots att våra personlighetsdrag och mentaliteter skiljer sig markant är våra värderingar så lika att jag nästan skulle säga identiska. Hon har varit min bästa vän i hela mitt liv och jag är tacksam för varje dag som jag får ha henne i mitt liv.
Trots att jag alltid är den som väljer fel kö i kassan, har dålig (läs: sämst) koordination och noll taktkänsla, är impulsiv och lynnig, som ofta tar skämt lite seriösare än de är menade, som har beslutsångest om så bara gäller vilken smak på chipsen jag ska köpa, som blir irriterad lätt och vars mest framträdande egenskaper är att övertänka, göra en höna av en fjäder och blicka bakåt – så stannar hon med med mig. Hon försöker aldrig förändra eller göra om mig utan hon låter mig vara just precis så som jag är och jag hoppas och tror att hon känner att hon alltid kan vara sig själv med mig – för jag älskar henne, just precis som hon är.