Hej år 2026 och hej Ida 29 år.
Snart 30, hur känns det? Har du åldersnoja än? Ha inte det! Ålder är till stor del endast en siffra och det hoppas jag att du insett. Är du utbildad nu? Isåfall, till vad? Journalist? Socionom?
Jag hoppas att allt är bra med dig, att du är tillfreds med tillvaron och framförallt, med dig själv, att du inte lever för helgen medan vardagarna är slentrian. Jag hoppas att du får andrum i ett schema fullspäckat med saker du tycker är kul, med saker du brinner för och människor du håller av.
Har du prickat av några punkter på listan med alla de saker du alltid viljat uppleva men tidigare inte haft möjlighet eller vågat göra?
Jag hoppas att du fortfarande tar dig tid och unnar dig att göra saker du själv vill göra, som kan verka obetydliga för andra men är viktiga för dig.
Jag hoppas att du istället för att ha gett upp drömmarna du alltid haft - nu har uppfyllt dem.
Har du gett ut en bok än? Det som ända sedan sexårs varit din hemliga, största dröm. Jag hoppas verkligen att du har gjort det och att du annars haft ett riktigt bra skäl till att inte. Skulle du urskulda dig med att säga något i stil med att tiden varit knapp, att du tappat suget och därför gett upp någon gång på vägen så skulle jag bli besviken. Jag hoppas innerligt att du ägt förmågan att bortse från alla hinder- från att det enorma arbetet ibland tyckts vara oändligt, att den intensivt brinnande viljan nästan slocknat ibland- från alla motgångar och istället sett målet, euforin, stoltheten när det äntligen är uppnått.
Är du fortfarande tidsoptimist? Det hoppas jag inte!
Jag hoppas att du insett vikten av att fullfölja sina planer och av att ha framförhållning, ty då slipper du att stressa. För mycket och onödig stress är påfrestande både fysiskt och psykiskt. Tycker du fortfarande att all stress är dålig stress?
Är du fortfarande lika envis? Har du lärt dig att ”välja dina krig”, att alla strider inte är värda att ta? Har du blivit bättre på att inte låta dig påverkas så mycket av vad andra tycker och tänker om dig? Har du insett att du duger som du är, att det alltid kommer finnas människor som inte tycker om dig men förhoppningsvis fler som faktiskt tycker om dig? Får du andra människor att känna sig värdefulla och uppskattade? Talar du om för dina nära hur stolt du är över dem och hur glad du är att du har dem? Om inte, blir bättre på det!
Jag hoppas att du är nöjd med dig själv Ida, att du är glad och stundvis även lycklig och att du har förmågan att göra andra glada och lyckliga.
Hälsningar från en 19-årig nybliven student - en naivare och omognare version av dig.