Den här krönikan tillägnar jag min kärlek till… till träning.
För mig är ett liv utan träning, inget liv.
Det är som en drog jag bara måste få skapa och utöva för att dämpa min annars nalkande abstinens. Jag har nyligen avstått från att träna den typ av träning jag älskar i två veckor. Det var två veckor som för mig kändes som två månader. Jag skulle ”vila” på grund av en ischiasnerv och ett knä som bråkar med mig. Jag har under ett antal veckor fått behandling av mitt ben med olika metoder utan att det blivit bättre. Tvärt om sämre, så pass illa att jag till slut knappt kunde gå. Jag slutade med behandlingen och det blev bättre, jag kunde i alla fall börja gå igen.
En läkare talade om för dig att jag skulle vila, men han sa aldrig vad han menade med vila. Säkert att jag skulle ta det lugnt, men vad är lugnt?
Om jag skulle vila alla de tillfällen det onda gör sig påmint, skulle jag få stå stilla utan att röra mig överhuvudtaget, då gör det nämligen minst ont.
Jag kan inte sitta, ligga eller gå utan att det värker något grymt.
Till saken hör att när jag tränar de former av gruppträning jag älskar, får jag inte mer ont än när jag går promenader med min hund, snarare får jag mindre ont vid gruppträningen än promenaderna. Jag vilade i två veckor, men bättre blev det inte så jag började träna igen. Då kunde jag i alla fall få njuta av min underbara träning, det slår allt, även hemsk värk.
Hur definiera du ”att vila” i det här sammanhanget? Är det att sluta träna, att lägga all form av fysisk aktivitet till sidan? Eller kan du tänka så här, jag har ont i benet MEN det är inget fel på mina armar och bål, de kan ju fortfarande tränas?
Häromdagen trodde jag att jag skulle få en kärleksförklaring från gubben min, men han sa bara det som verkligheten visar, att jag varken nu eller tidigare lyssnar på vad min kropp försöker förmedla.
Jag satt i min bil och väntade på honom när han kom i sin bil. När han stannat sin bil kliver jag ur min bil för att gå fram till honom.
Senare på dagen tittar han på mig och säger ”när du idag klev ur bilen och gick mot mig”, det är här jag tror att jag ska få en sjudundrande kärleksförklaring, men… ”såg du ut som en 80-årig tant.”
Inget ont om 80-åriga damer, de är underbara men deras sätt att röra sig är ju inte precis som en persons som bara är drygt hälften så gammal.
Jag vet att jag borde lyssna på min kropp, men det är alldeles för roligt med BODYCOMBAT, AEROBIC och ZUMBA, jag kan inte vara utan det.