Nu finslipas det i flertalet Folkets hus, bygdegårdar, skolaulor m.fl ställen inför årets nyårsrevyer. Glada, förväntansfulla, trötta och lite småstressade amatörsällskap gör det sista som måste till för att just deras revy ska bli så bra som möjligt.
Jag har varit där, i den situationen, vid ett flertal tillfällen och under många år. Gemenskapen inom gruppen är stark och kärleksfull. Allt slit ska snart födas och tas emot av en förväntansfull publik. Allt, precis allt, som det inte finns någon som helst chans att få klart till premiärdagen kl.19.00, eller vilken tid man har bestämt, blir på något underligt sätt ändå klart och alla förundras över hur så kan ske.
Månader av förberedelser har snabbt flimrat förbi. Texter har skrivits och blivit synade av argusögon. Ratade texter sparas utifall att. Långa sketcher ska bantas, tidsmässigt, för att hitta kärnan i texten och få till ”snärten”. Sångtexter skrivs till kända låtar. Satir, ironi, och lite sanningar ska få komma fram i ljuset. Några politiker darrar i bänkraderna i skräck över att kanske få stå i centrum i texter och komiska imitationer. Dom älskar att få klä skott och bli synliggjorda på en annan scen än talarstolen i fullmäktigesalen. Texterna från revyscenen är inte till för att verbalt döda offentliga personer utan mer klappa till och om dom med ord komna ur hjärtat.
Finspång besitter en god tradition vad gäller nyårsrevyer. Många minns nog alla gubbar och gummor som vänt ut-å-in på sig själva för att locka till skratt. Skrattat gott åt underfundig humor som lär vara läkande. Emellanåt har även en del revynummer lockat till eftertanke. Jag minns ett år när vi sjöng en sång, där alla på scenen gestaltade olika nationella härkomster. Finalnummer i akt 1 om jag inte missminner mig. En kompakt förundrad tystnad i salongen innan någon vågade bryta magin som uppstått, med att försiktigt applådera. Snart tilltog applåderna och publiken tog till sig vårt budskap. Innan ridån drogs för så hann jag se tårar i ögonen hos en del av publiken och vi på scenen släppte nog även vi en tår. Allvaret fick ta plats innan paus och akt 2 brakade sedan igång fylld med skratt, dans och sång. Mäktigt!
Under många år spelade vi även revy i Rejmyre. Det fick bli påskrevyer eftersom undertecknad jobbade med Tjadden i Norrköping. Rejmyreborna gick man ur huse och stöttade våra revyer. Lokalrevy av bästa kvalité. Om jag får säga det själv...
Tänk att ”vanligt folk” vågar ikläda sig rollen som skådespelare hemma i sin egen närhet. Fantastiskt! Känslan av samklang och harmoni i ett amatörsällskap är snudd på oslagbar. En för alla – alla för en! Dom glada tillrop som mötte oss ”ute på byn” levde vi länge på. Somliga överraskade och blev t.o.m. stjärnor i sin egen närmiljö. Jag vill minnas att publiken flockades runt stjärnan och ville ha dennes autograf skriven både lite här och där. Den stjärnan var INTE jag!
Så, gott folk, besök din lokala nyårsrevy och ge dig själv en härlig endorfinkick! Gott slut!