Idag är det den där dagen då alla barns ögon har ett litet annorlunda skimmer. I alla fall i dom barn som lever i någorlunda goda förhållanden. Förhoppningar om att önskelistornas uppställda önskemål skall infrias. Tomten åker runt och lämnar hästar, telefoner, paddor, tv-apparater och kanske några stickade raggsockor, från tomtemor. Tillväxten och nya försäljningsrekord skjuter i höjden och fyllda frysar och kylskåp gör att den nya devisen ”Klarar du dig i tre dygn?”, kan passeras med råge.
Låter jag cynisk? Kanske det. Men är det inte så att vi lovar oss själva en lugnare och mer återhållsam jul varje år..? Dästa som tvångsmatade gäss faller vi bakåt i tv-soffan och pillar lite förstrött i oss choklad, knäck och lite övrigt julgodis. Livet känns bra och morgondagens eventuella bekymmer finns inte ens i tankevärlden.
På vissa håll har den så kallade mellandagsrean redan börjat innan julafton ens har hunnit börja. Allt för att slippa ett besök från Kronofogden, istället för köptrogna kunder. Dom där ”små pittoreska affärerna” slåss om våra plånböckers tunna innehåll. Ute på välbesökta köpcentra är det kö till att få tillgång till en ledig kundvagn. Ur högtalare har julmusik spelats i närmare tre veckor. Undrar hur det känns att vara butikspersonal? ”Spelar dom Triad en gång till så slår jag jag ihjäl nästa kund med kassa-apparaten...”
Men julen kan också vara ett skönt avbrott i den vardagliga lunken och låta dagarna få bli som dom blir. Inga måsten och frukost klockan elva. Kan det bli bättre? Allt är som i en julaftonsfilm från Amerika. Välkammade barn och lyckliga familjer. Ja, varför inte?
Alla bär vi på minnen från gångna jular. Både som vuxna och från barndomen. Min pappa hade en arbetskamrat som köpt ett stort lass julgranar, som pappa skulle sälja åt honom. Sneda, vinda, fula, ”för långa”, yviga, smala. Alltid var det något fel på granen när kunderna valde, valde och valde.... Jag var behjälplig och bar hem granarna för lite drickspengar. Kallt var det så in i h-e! Lovikkavantarna var som pansarplåt och fötterna så frusna så jag hade inte känt något, om jag amputerat foten om sågen sluntit, när granarna skulle kapas till lämplig höjd. Men till julaftonskvällen var hela jag upptinad igen och kunde glädja mig åt julklapparna som jag redan tjuvkikat i långt innan Tomten gjorde sin entré. Konstigt nog så var pappa aldrig hemma då. Troligtvis var han nere vid granarna och sålde av dom sista till halva priset. Mamma var rödmosig och ställde fram än den ena än den andra julmaten, som dukades upp på bordet i vardagsrummet. Två iläggsskivor hade lagts i och den stora röda duken var på plats. Fanny & Alexander, släng er i väggen!!
Men i år lär det vara brist på tomtar. Efter nya principer att sälja in sig som ”förste-tomte” så har många sagt upp sig och lämnat tomtevärlden. Allt blir sämre. Hela samhället krackelerar och nya tomte-appar tar över...
Julefrid till er alla!