Vissa dagar går åt till att inte göra ”ett endaste någe”. Jag har fullt sjå med att sortera och försöka förstå alla tankar som tar all min uppmärksamhet för att kunna leva.
Bilder, ord och ofattbara snilleblixtar äter all min energi. Att försöka få någon slags balans i tillvaron är som att åka en aldrig stilla berg o dalbana. Uppslag och idéer slåss om första plats i tankeloppet. Det är bara att stänga av, säger somliga. Stänga av, som vore det en droppande kran. Lätt att säga. Jo, jag vet. Men somliga av oss har en hjärna som ständigt föder nya infall och inslag. Tänk om allt skulle sättas i sjön!? Jösses Amalia..!
Troligen bär jag väl på en bokstavskombination, som det så vackert heter idag, som gör att klumpen mellan axlarna inte går att sakta ner farten i.
Somligt av alla tunna trådar har spunnits till bärande eller spräckliga vävar. Jantelagen har inte ens haft tillträde genom varken bakdörrar eller källartrappor. Stegar och förhoppningar har rests mot rangliga fantasier. Sakta har framtiden förundrats över dumdristiga kliv, som fått trovärdiga luftslott att falla till marken som murkna träd...
Men har den någonsin avskräckt till att sjösätta nya båtar..? Nej, inte alls. Några djupa andetag, en kopp kaffe och några hårda med ost på, sen är hästarna åter förspända. Från skritt till frustande galopp är steget inte långt. Tömmarna är nycklarna in till framtidens förlovade land...
Ordet tillväxt eller kapitalvinst har inte ens skrivits med krita på en svart tavla i strilande regn. Drivkraften har varit någonting helt annat. En lek, säger somliga. Verklighetsflykt, vill andra påskina. ”Dom där andra” som vackert niger och bockar för att få en bit falukorv på mackan. Dom är dock icke att förakta! Kanske har vi föräldrar som så gjort, för att kunna ge sina barn mat innan läggdags.
Men lusten att leka. Bygga nya världar med fantasins hjälp. När är bäst-före-datum på sådant? Måste det till dryckjom för att våga släppa fram barnet inom oss? Räcker det inte med en porlande sockerdricka i blodomloppet för att vi ska våga ”släppa loss”? Kanske bygga en koja långt ut i skogen där vi kan gömma oss från alla världsliga krav och bara vara oss själva. Vi behöver inte bli eremiter. Inte bli några solitärer som bygger oss ute (eller inne) från mänsklig gemenskap. Vi kan kalla dom för våra kärlekshyddor. Där kan vi få vara i ett med naturen och med vår partner. Varva ner och känna närhet och lyssna till varandras hjärtslag.
Så, vad väntar du på..?