Vårkänslor...
Jag sätter upp nya fågelholkar och hoppas på att få några nya grannar. Långväga gäster som passerar gränser utan att behöva visa sin tillhörighet. Ett sommarresidens väntar några meter upp i en svensk fauna. Jag förstår inget av deras språk men lyssnar som om det vore musik i deras röster. Kanske är dom arga på att jag valt ett helt fel läge för holken, men som dom ändå valt som en fristad. Eller så sjunger dom för mig för att visa sin glädje och tacksamhet.
Jag tjuvtittar lite på deras ystra jakt efter varandra innan kopulationen är ett faktum. Knappt hinner dom landa på varandra innan det är färdigt. Så likt oss människor, tänker jag i mitt stilla sinne. Kanske hinner dom uppvakta varandra ett flertal gånger per dag. Tiden är knapp och allt måste klaffa innan säsongen för mat och flygfärdighet är över.
Ekorren skuttar mellan holkarna och kollar läget, om det finns något att roffa åt sig. Under en gran ligger drivor av tullade grankottar. Vintern har varit mild men kosten lite enahanda. Ekorren tror jag mig aldrig har hört säga något. Lite smackande ljud kanske? Piff och Puff på julafton är det närmaste ekorrsamtal jag hört. Förundrat kan den sitta på en gren och bara stirra på mig. Undrar vad den upplever mig som? Något vanskapt som går runt i ett par blåbyxor och pinkar i Guds fria natur? Emellanåt kan vi titta på varandra och känna en liten främlingskap, men ändå med en gemensam tillhörighet.
Där går jag som en del av mänskligheten som tror oss vara den levande del av skapelsen som anser oss kunna tygla allt, till förmån för vårt väl tilltagna välstånd. Hur många maskrosor tror vi oss måste ta död på innan gräsmattan känns fulländad? Mördarsniglar glider sakta bakom oss där vi ligger på knä för att tukta vår lilla jordplätt till att bli så som vi precis har tänkt oss den. Frökataloger och allehanda trädgårdstidningar är som porrtidningar i vissa händer. Alla råd och önskade förklaringar känns hart när ouppnåeliga. Naturtomt, viskar någon och axlarna faller ner till sin rätta position.
Det där sköter Vår Herre om, sa min far och ängarna födde sommarblomster i mängder.
Nu är vi som myror igen, vi människor. Nu ska allt åter ske. Det som alltid görs skall åter igen göras. Allt som inte blev gjort förra året påbörjas ännu en gång och Sisyfos ler åt oss i sin eviga himmel. Altanen är alltid för liten, gräsmattan alldeles för stor och ogräset är odödlig och äter upp all vår fritid...
Just nu i skrivande stund, någon dag i början på denna vecka, matade jag årets första mygga. Hon smög upp bakom min rygg och bet mig i nacken.
Åh, dessa quinnor...
Glad påsk!