Nu har jag blivit ”dubbelfarmor”. Aron har blivit storebror, han har fått en lillasyster. Det är en punktlig flicka som tittade ut precis på den dag det var planerat att hon skulle komma. Det är en dag som för mig har fått en helt ny betydelse. Jag som är så vidskeplig har sett fredagen den 13:e som en dag jag gärna skyndar förbi. Nu är fredagen den 13:e en turdag, då lilla Tyra valde att göra sin entré just en sådan fredag.
Jag vet inte hur andra ser på mig, men för någon vecka sedan var jag på besök på min före detta arbetsplats. Jag var där som ”gäst”, en besökare, tillsammans med andra från min nya arbetsplats. Jag hade inte varit där länge förrän några damer påkallade min uppmärksamhet. De ropade mitt namn och påpekade en detalj som behövde ses över. Jag blev mycket förvånad och berättade då att jag slutade jobba för det företaget, för över tre månader sedan… Det gick sedan cirka femton minuter så var det dags igen.
Nu var det en annan gäst som liksom jag var där via sitt arbete. Hon hade synpunkter angående något som hade med anläggningen att göra och som borde göras något åt. Ärlig ska jag vara, jag lyssnade inte på vad hon sa när jag förstod att det gällde anläggningen och inte mig.
Jag förklarade igen att jag inte jobbade där och får åter en förvånad blick tillbaka. Undrar vad det står i min panna egentligen? Nästa gång jag ska till Karin och klippa mig ska be henne att hon i fortsättningen klipper en lugg som täcker min panna.
För ett halvår sedan tog jag ett stort beslut som jag i tidigare krönika skrivit om, jag hoppade rakt ut i det fria och det utan fallskärm men med ett tydligt mål.
Jag sa upp mig från ett arbete jag inte trivdes med, ett arbete som fick mig att må dåligt. Ett arbete som inte längre fick mig att känna den glädje för det jag älskar att göra, att inspirera andra människor till träning. Jag har sen dess hoppat runt på lite olika uppdrag men inte känt mig hemma, förrän nu.
Jag har fått tillbaka den härliga känslan av att kunna få inspirera andra människor till fysisk aktivitet. Men det har kostat, både i svett och tårar. Det som hela tiden motiverat mig är att jag fått mitt liv tillbaka, jag mår så bra. Jag har många runt omkring mig att tacka för det stöd jag fått och fortfarande får.
Jag tror nog att det är många där ute som inte trivs på sina arbetsplatser men inte riktigt vågar bryta upp. Kan det vara så att de inte vet vad de vill istället?
Jag vet inte om jag ska rekommendera andra att göra som jag, att hoppa utan fallskärm. Men om du vågar, skaffa dig ett mål och hoppa!