Att bli besviken kan göra ont, det kan lämna ett tomrum som är mycket svårt att fylla.
Vi blir besvikna genom hela livet, besvikelsen kan variera i grad men det skapar alltid ett kaos i det inre, stort eller litet. När någonting som man med längtan sett fram mot inte blir som man hoppats, ställs tålamodet på spets. Att se fram mot något och sen bara se det försvinna mellan fingrarna gör ont, ont långt in i bröstet. Att få ett resultat som inte är det man hoppats på gör att man ställs inför ett prov, ett prov på hur man hanterar sin besvikelse.
Mitt barnbarn som snart är tre år kan verkligen visa med hela sin kropp när han blir besviken. När han var mindre kallade vi honom för ”drama queen”, en person som överdramatiserar och visar det med starka uttryck i känslor, inte sällan även med högljudda effekter. Numera visar han sin besvikelse genom att axlarna ramlar fram, överkroppen liksom tiltar framåt, mungiporna ramlar ner, underläppen trycks fram och ögonen ”far upp i ögonlocken”.
Han blir så söt!
Tyvärr kan jag inte hålla mig för skratt när han gör så och det förvärrar saken. Precis så blev resultatet när den lille gossen hittade det påskägg som hans farmor på påskaftonen gömt.
I ägget hade hans farmor lagt en jättesöt gossekanin, något som den lille gossen inte delade uppfattning om. Det fanns en som dock snabbt plockade upp den ivägkastade lilla kaninen och det var min hund, han blev jätteglad. Barn är så ärliga och så härliga, de visar med omedelbar verkan sina riktiga och äkta känslor. Något som växer bort med åldern, både med positiva och negativa konsekvenser. En del kallar det att utvecklas, att lära sig hantera besvikelser och visst jag kan hålla med om att det beteende som en treåring uttrycker vid besvikelse, inte passar i alla lägen.
Dock tror jag att det är många vuxna som inombords får just den där känslan som mitt barnbarn uppvisade med hela sin kropp när påskägget inte innehåll något som han hade förväntat sig. Det är bara det att som vuxen förväntas vi att klara av att hantera besvikelser utan att visa det.
Är det så bra? Att låta besvikelsen gräva ett hål i det inre och sen inte fylla igen hålet igen, kan skapa ett långt lidande, ett lidande som kan påverka livet. Hur vi fyller igen hålet beror på vår personlighet. En del kan på egen hand ta tag i spaden och snabbt se till att gropen är borta medan andra behöver hjälp att plocka upp spaden för att komma vidare. Våga släppa fram din besvikelse någon gång och överraska din omgivning, kanske likt en treåring som har en farmor som inte förstår någonting.