DEL 2.
"17/5 Efter bara någon vecka tillbaka på jobbet så blev jag heltidssjukskriven igen - hundra steg tillbaka. Jag som förväntades börja arbeta fulltid inom en snar framtid, är numer en levande död, instängd i min egen kropp. Jag bidrar inte med något hemma och nu heller inget på jobbet, ligger mest i sängen. Håret i en slarvig gammal knut, smutsig tröja och pyjamashorts, tätt invirad i en lurvig filt. Känslan av att inte räcka till gnager i mig. Känslan av oduglighet. Klockan tickar och ändå är det som att tiden står still. Jag täcker för ansiktet med filten, orkar inte se ljus, orkar inte tänka på att det faktiskt finns en värld utanför de här väggarna, samtidigt som rastlösheten inombords kliar och skaver. Jag vill men jag orkar inte. Mitt inre jag vandrar runt och tänker, utan att egentligen komma någonstans, varken framåt eller bakåt.
Jag drömmer mycket och sover lätt, vaknar flera gånger under nätterna. Min hjärna arbetar på högvarv hela tiden, även då kroppen vilar."
I och med sjukdomen så har jag blivit lite av en expert på att le och orden "jodå, det är bra" kommer numer nästan naturligt. För visst vore det en stämningsdödare att berätta hur man verkligen mår? Jag säger sällan nej till att göra saker men ställer lika ofta in i sista stund. När jag inser att jag inte kommer orka att hålla min fasad uppe isolerar jag mig hellre hemma. Ska jag göra någonting så ska jag göra det bra. Hur skulle det se ut om jag blev medbjuden någonstans och inte alls lyckas vara kul? Ridå.
Att bli dömd och inte få förklara mig, att folk har åsikter om min sjukdom, att någon tycker illa om mig är något jag tar riktigt hårt. Jag vill bara krypa ur skinnet och bli någon annan. Jag får en klump i magen av ångest som vägrar försvinna. För den som inte är sjuk är det lätt att underskatta och vifta bort det. Fungerar inte för mig - sådana tankar etsar sig fast och trycker ner mig. En negativ tanke föder flera nya och med det kommer bombsäkerheten och rädslan över att jag faktiskt egentligen kanske inte är omtyckt av någon, bara att ingen vågar säga det rakt ut till mig. Just nu finns det ingenting särskilt att tycka om."
"20/5 Jag sitter ute på balkongen i hopp om att den rena och svala luften jag andas ska kunna mota bort mina inre demoner och hjälpa mig greppa tankar jag fastnat i. Men läget förblir oförändrat. Det är natt och jag kan inte sova. Trots att jag inte är själv är nätterna värst, det är då jag känner mig som mest ensam. Kaos inne men stilla ute, det enda som hörs är mina egna andetag och mitt hjärta som slår."
Tyvärr är det så att man måste vara envis och stark för att orka vara sjuk, tjata för att inte hamna mellan stolar och glömmas bort.
Tillbaka där sjukdomen tog över mitt liv som allra mest, fast den här gången med nya och starkare mediciner och med vetskapen om att jag är långt ifrån ensam.
Jag vill tacka för all fin respons av folk som läst mina krönikor. Många känner på olika vis igen sig. Människor jag aldrig pratat med kommer fram och berättar sina egna erfarenheter.
Det gör mig så varm och glad, att de känner att de faktiskt kan prata om det. Även om jag många dagar skäms över mig själv och min sjukdom så är ändå målet att vi ska kunna prata öppet om psykisk ohälsa och även andra osynliga sjukdomar. Psykisk ohälsa är vanligare än man tror. Var snälla mot varandra, respektera varandra, lyssna på varandra, döm inte varandra ta hand om varandra. Gör vi det så kan vi förhoppningsvis känna oss lite mindre ensamma.