Jag sitter i ett rum på Bildningens fjärde våning och ser ut genom ett av de stora fönster som vetter ut mot vägen förbi trafikljusen.
Bilar åker förbi, ser ut att vara på väg någonstans. Små asymmetriska vattendroppar har samlats på fönstret och glider nu sakta neråt och lämnar långa, blöta spår efter sig.
Åt det andra, högra hållet fortsätter vägen mot Norrmalm och skogslandskapen där.
Norrmalmskogens höjder med sina vackra utsikter där jag så ofta promenerat med nära vänner, där man ser ner över industrierna med tunga, arbetande maskiner, där träden viskar hemligheter, där många idéer fötts, nya tankar väckts, där tvivlet tycks ta slut och nya drömmar tagit fart.
En bil stannar till vid övergångsstället för att släppa förbi en fotgängare som tacksamt vinkar till svar och skyndar på stegen över vägen. En man med en datorväska i handen går med raska steg förbi två ungdomar på väg mot skolan. Tre cyklister i bredd gör sällskap bort från Bildningen. Alla skyndar så och jag vet att så snart jag går ut ifrån skolan och når samma väg är jag en utav dem. Jag är då en av alla som skyndar och stressar, som är på väg någonstans.
Jag är själv i det lugna och stillsamma, sparsamt möblerade rummet på våning 4.
Det är som att befinna sig i en tidlös kapsel där tankar ges utrymme till att sväva fritt.
Det är snart exakt ett år sedan jag skrev min första krönika och mycket har hänt sedan dess. I texterna jag skrivit så har mina negativa, trassliga tankar och känslor ofta haft en väldigt central roll.
Det är enklare att säga hur man Inte vill ha det, vad man Inte vill, än att peka ut vad det faktiskt är man Vill ha och vad man faktiskt är Nöjd med.
Att vara ledsen är ingenting att skämmas för. Det är lite tabu att prata om och det är synd för precis alla har svackor vid olika tillfällen i livet.
Jag har alltid försökt att skriva så ärligt och öppenhjärtigt som möjligt, har jag känt mig nere så har jag skrivit om det för jag vill att mina texter ska kännas äkta och förmedla en känsla till läsaren. Jag vill förmedla den känsla som jag haft när jag skrivit texten och jag vill att läsaren ska kunna relatera och känna igen sig.
Jag är nog bättre på vara ledsen än att vara glad men just nu, mår jag bra och jag ska njuta av det. Jag känner att jag har saker att se fram emot och att motivationen, inspirationen och jag, sakta börjat hitta tillbaka till varandra igen. Vardagen är kantad av upp och nergångar men nu är dalarna inte längre så djupa, inte som för några månader sedan. För första gången på länge, känner jag att jag är i harmoni med mig själv.
Solen ute tittar blygsamt fram och en regnbåge går nu att urskilja på himlen.