...jag klipper tånaglarna på förstukvisten...
Nu börjar naturen snart åter visa sig i sin fulla prakt. Krafter går igång och vi får följa allt som vore det ett skådespel som vi aldrig förr har sett. Ur marken kommer allt det där vackra som dom flesta av oss så starkt förundras över. Vi går till våra små hemliga ställen och möter vårens blomster, som om det vore våra grannar vid sommarstället.
Människor står lutandes mot varma husfasader och låter solen värma nedfällda ögonlock. Försiktigt har några knappar lossats i kappor och jackor. Trottoarer har befriats från is och sand, så att cyklisterna inte behöver vara rädda för att cykla omkull.
Vårens första glass har avnjutits. Nya hemliga sorter ska locka oss att öppna portmonnän så att vi kan diskutera den nya smaken, som bara kostade 28 kronor. Är vi med på Facebook så kan vi gilla en sida och kanske vinna en låda med glass. Gilla och dela, så ger vi lite gratisreklam. Men vad gör vi inte för en låda glass!? Gratis!
I den så kallade verkligheten, utanför gigabytes och servrar, så pågår en nystart av våren utan musar och klick. Låter det för banalt? Ja, kanske...
Jag minns min farmors lilla knuttimrade sommarstuga som låg strax utanför Stockholm. Doften av furu, talgoxens ihärdiga läte och myrornas spring på sin stora myrstack och värmen som sakta började återkomma. Tänk att det är så lätt att låta minnet backa i racerfart när den doften gör sig påmind.
I dag satt jag på förstukvistens trappa och klippte tånaglarna. Det enda som hördes var bäckens porlande och mina klick med nagelklipparen. Enkelt och rofyllt. Det var varmare ute än inne. Solen gjorde tappra försök till att torka skogsvägen så den blir lite mer farbar. En fågelholk togs ner enär den tappat taket i vinter. En annan holk hade ”öppnat sig” så den fick översyn av fastighetsägaren, det vill säga jag.
Hela tiden finns något att pyssla med. Om jag vill! Sysselsättningen sker som i ett friluftsgym. Knäböj, sit ups, armhävningar, krypande och näst intill alla rörelser sker i blåbyxor och före detta svärmors gamla keps. Kepsen sjunger på sista versen och hur det är ställt med den gamla svärmodern har jag bara vaga insikter om.
Mycket av det som finns runt omkring mig här i skogen, är mer eller mindre, gratis. Storstadsgrabb som jag är från födseln så är det ändå detta som lugnar en stressad själ bäst. Jag försöker lära mig läsa av naturen och lära mig inse och förstå ett sammanhang. Lätt är det inte.
Våra nyanlända som kommer till Sverige kanske kommer från länder där årstiden, mer eller mindre, ständigt är den samma. Visa, peka och försök få en ny vän att förstå att det även finns blåsippor, som kommer ur marken och inte bara ur mörka vrår...