Ny bok
"Ensam i döden"
Martin Perk
Bokförlaget Mormor
"Ensam i döden" är den sista boken av fyra om Viggo Sandberg; den temperamentsfulle polisen i Arkösund som sällan sitter still. Viggo Sandberg avviker från många av sina kollegor i den litterära deckarbranschen. Han är vare sig deprimerad eller alkoholiserad. Viggo Sandberg är däremot passionerad på ett medryckande och - det ska erkännas - ibland påfrestande sätt.
Den röda tråden i de fyra böckerna är Viggo Sandbergs kamp och strid och ångest för sin älskade Jennifer som fått utstå mer hemskheter än vad det går att föreställa sig. Därför skulle jag vilja påstå att Martin Perks fyra böcker - vid sidan av att vara actionfilmsmanus där man som läsare kastas mellan olika dramatiska bilder ute i den Arkösundiska skärgården - faktiskt kan läsas som en serie kärleksromaner.
Dessa båda intryck av Martin Perks författarskap - actionfilmmanus och kärleksmanus - förstärks verkligen när jag läser den sista boken "Ensam i döden." Jennifers sista stora akt i boken är ett kärleksbevis av det mer oerhörda slaget. Filmrutorna flimrar förbi inne i huvudet samtidigt som kärlekskänslan väller genom kroppen och själen.
Kärleken dunkar också starkt för familjen. Familjen i Viggo Sandbergs fall är av det utökade slaget och banden mellan Viggo och den lite introverte obducenten Erland och den lillgamle och faderlöse EPA-pojken Milton förstärks och fördjupas för varje sida av nya vackra och dramatiska bilder från deras tighta liv tillsammans. Viggos och Jennifers dotter Tindra lämnades som nyfödd utanför Vrinnevisjukhuset av mördaren och kidnapparen Balasz Franke; mer känd som "Grismannen". Tindra är uppväxt hos fosterföräldrar, kär i Milton och "utsatt" för sin faders överbeskyddarinstinkter. Den starka kärlekens oro för att något ont och illa återigen ska slå isär och splittra den lilla familjen är ett ständigt närvarande bakgrundsbeat i Martin Perks alla fyra böcker om Viggo Sandberg. I den avslutande och sista boken övergår bakgrundsbeatets kärleksoro till att bli ett slags ledmotiv. Vilket inte är konstigt. Familjen kommer allt närmare en möjligen positiv utgång ur sina mest tryckande trauman. Att snubbla på sista steget blir ett alltmer realistiskt och tänkbart hot. Och de kommer inte undan. De ser alla döden i vitögat.
Apropå Martin Perks actionfilmsbegåvning så måste jag bara nämna episoden när Viggo Sandberg, ombord på en skenande Skenäsfärja, handfast har färjekaptenens hjärta i sin hand.
"Ensam i döden" bär också drag av klassiska rysarfilmer. I filmer kan olust, rädsla och annalkande livsfara steg för steg knuffas fram med hjälp av musik, kameravinklar, ljussättning och genom ansiktsuttryck hos skådespelarna. Martin Perk har "bara" sin penna när han skriver fram Dagny Helins utsatthet och ensamhet där ute i mörkret i sitt lilla hus på Ålsundsskäret. Perks penna är emellertid smått magisk när det gäller att föda fram bilder och känslor hos mig som läsare. Jag vet, tror, anar på en och samma gång att det kommer att gå illa, att det ljuset hon ser och de ljuden hon hör borde få henne att låsa alla dörrar och fönster som går att låsa. Det är ruggigt, skickligt obehagligt.
Martin Perk är minst lika passionerad som sin polishjälte. Många utav sommarens dagar tillbringar han ute i Arkösund där han säljer sina böcker mitt i den geografi där Viggo Sandberg trängt fram genom blod och kärlek under fyra år.