Del 1 av 4
Ingenting hade blivit som hon tänkt sig. Helgen före julafton brukade hon alltid handla julklappar. Julmat på lördagen medan söndagen var vikt åt julbak. Men i år var ingenting sig likt.
Det gick inte att handla. Inte bara för att det var strömlöst i butikerna och svårt att se, i alla fall i varuhusen, utan för att det inte gick att betala. Kortmaskinerna funkade inte och det gick inte att hämta ut kontanter i bankomaterna och några kontanter hemma hade hon inte haft på många år. Mobilen hade laddat ur så swisha kunde hon inte heller göra.
På sätt å vis var det tur att barnen var hos sin pappa den här helgen, men imorgon skulle de komma hem och hon hade ingen aning om hur det skulle gå. Fast på något sätt skulle det ordna sig. Det gjorde det alltid. Eller rättare sagt: hon såg alltid till att det ordnade sig.
All mat i frysen och kylen stod nu ute på verandan, inte för att det var så jättemycket, men hon var tacksam för snön och minusgraderna.
Grillen hade också kommit väl till pass. Grannarna hade kommit över i går på eftermiddagen och de hade grillat korv och värmt glögg.
Elden sprakade i kaminen och hon var glad att hon hittat batterier så att hon åtminstone kunde lyssna på radion, där hon satt uppkrupen i soffan under en filt.
Men trots att hon ville hålla sig uppdaterad hade hon stängt av radion flera gånger. Hon visste inte vad som var värst. Att lyssna på den ödesmättade musiken som spelades eller nyheterna som sändes i princip dygnet runt.
Ingen verkade veta vad som orsakat det landsomfattande strömavbrottet, eller så ville man inte berätta det. Själv trodde hon att någon hackat systemet och släckt ner hela Sverige.
Redan i fredags kväll hade hon börjat prata högt med sig själv. Först uppmuntrande.
"Strömmen kommer säkert snart tillbaka."
"Det är ju så mysigt med levande ljus."
Men när hon vaknade på lördagsmorgonen var hon inte lika säker. Och när vattnet både i kranen och på toa tagit slut kämpade hon med tankarna. Sonja hämtade mer grillkol i boden, tände grillen, hämtade en kastrull och fyllde den med snö. Det räckte till att tvätta av sig. Och till en kopp te.
Hon bar in mer ved och stoppade in några vedträn i kaminen. Tacksam över värmen.
"Ska jag åka in till jobbet imorgon?"
"Kommer det att vara någon där?"
"Kommer man att komma in? Ingen har ju nyckel längre, bara ett plastkort som inte lär funka"
Hon pratade för sig själv igen, men kom snabbt på att hon i alla fall inte kunde åka hemifrån om inte strömmen kommit tillbaka. För Micke skulle ju troligtvis komma med barnen till henne i morgonbitti eftersom förskolan också skulle vara stängd.
Innan hon kröp ner i sängen satte hon på radion. Inget nytt. Hon stängde av och kom på att hon inte ens hade en väckarklocka hon kunde ställa. Utan mobilen var det inte mycket som funkade.
Hon vaknade av att det bankade på ytterdörren. Det var fortfarande kolsvart ute. Av gammal vana tände hon sänglampan. Eller försökte. Ingenting hände. Strömmen var inte tillbaka.
Utanför dörren stod Micke med Ella och Sigge på varsin höft.
"Mamma!"
Ungarna var både pigga och glada.
"Hej Sonja"
Micke var också pigg. Och glad, noterade hon. Det var länge sedan han inte bara stressat släppte av ungarna och satte sig i bilen och drog iväg.
"Så, hoppa ner nu så hämtar jag ryggsäckarna i bilen."
Ella och Sigge sparkade av sig stövlarna, krängde av sig overallerna i mörkret. Sonja hämtade värmeljus som hjälpligt lyste upp hallen.
Micke kom tillbaka med ungarnas ryggsäckar. Och en picknickkorg.
"Jag gjorde några mackor, O´boy och en termos med kaffe, tänkte att du kanske inte hunnit fixa frukost?"
Sonja försökte möta hans blick i den skumma hallen. Men han böjde sig ner för att ställa ordning ungarnas stövlar. Inte en antydan till att ge sig iväg. Istället började han knyta av sig kängorna.
"Är det okej att jag stannar en stund?"
"Eh, ja" sa Sonja och drog åt skärpet i morgonrocken.
Hon tände fler levande ljus i köket och ungarna kröp upp i kökssoffan.
Micke såg sig omkring."Vad fint du har fått det."
"Fått det", tänkte Sonja, jag har inte fått nånting. Jag har gjort det själv.
Men hon sa inget för Micke hade aldrig trott att hon kunde, hade aldrig låtit henne försöka, lära sig. Det var han som var hantverkaren och han hade alltid tyckt att det var bäst om han gjorde det själv. Det gick snabbast och han fick det exakt som han ville.
Fortsättning i onsdagens tidning.