Del 4 av 4
Kollegan, som han hyrt stugan av, jobbade från sin lägenhet i stan och någon annan granne fanns det inte i närheten. Och bilbatteriet gick naturligtvis inte att ladda eftersom det inte fanns någon ström. Mobilen hade han tänkt ladda i bilen på väg till Sonja och barnen. Nu gick inte det heller, så han kunde inte ringa till Sonja, eller till någon annan heller för den delen heller och be om skjuts. Att någon skulle åka förbi stugan som han kunde lifta med var inte särskilt troligt. Folk satt hemma, försökte hålla värmen och gjorde så gott de kunde i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Nu skulle säkert Sonja tro att han hade fått kalla fötter, tänkte Micke och skrattade åt sitt ordval. Det började faktiskt bli riktigt kallt om fötterna på riktigt. Han kunde inte bara stå och vänta på att något skulle hända. Han måste göra något själv.
Så kom han på det. Efter att ha letat runt en stund i kollegans garage hittade han ett par längdskidor. Och ett par pjäxor som faktiskt passade. Han stoppade ner det viktigast i ryggsäcken, hivade upp den på ryggen och klickade i pjäxorna i fästet.
Två och en halv mil. Jag fixar det tänkte han och stakade iväg.
Hemma hos Sonja var frukosten för länge sedan uppäten och myset hade övergått i rastlöshet. Hon hade först känt sig lite orolig när Micke inte dök upp som han sagt, sedan hade hon blivit förbannad, så typiskt Micke att bara lova och lova.
Ella och Sigge hade börjat springa runt i pyjamasarna och jaga varandra.
"Klä på er så går vi ut en stund."
Ungarna byggde en snögubbe medan Sonja tände grillen. Ketchupen var slut, men det fanns majonnäs och rostad lök, det fick duga. Hon värmde äpplesaft och ropade att det var mat.
"När kommer pappa?"
Sonja önskade att hon kunde svara på det. Kanske aldrig tänkte hon, men det kunde hon ju inte säga till barnen.
"Han kommer nog när som helst, han kanske bara har försovit sig."
Men när det började mörkna vid, vad hon trodde, halvtretiden och Micke ännu inte dykt upp, kände Sonja att något var fel. Micke kunde visserligen lova en massa saker, men inte när det gällde något riktigt viktigt och det var inte likt honom att strunta i barnen.
Sonja satte på radion för att höra om det skett någon olycka i närheten. Det hade det inte. Allt som sas var att man fortfarande inte visste vad elavbrottet berodde på eller hade någon prognos för när "felet" skulle vara åtgärdat.
För första gången sedan hela Sverige blev strömlöst i fredags kände sig Sonja rädd.
Hon satte den största kastrullen hon hade på grillen och fyllde den med snö. Varken hon eller ungarna hade duschat på flera dagar.
Köket hade blivit det nya badrummet. Som i gamla tider. Efter att hon tvättat av både sig själv och ungarna med en frottéhandduk, räckte snövattnet till att diska av efter frukosten och lunchen också.
När de fått på sig rena kläder tände Sonja fler värmeljus på köksbordet och tog fram kritor och papper. Några fina julteckningar kunde de i allafall försöka få till.
Hon satte på radion igen, trots att hon var orolig för att batterierna skulle ta slut. Hon var beredd på en torr nyhetsuppdatering eller den där hemska ödesmättade musiken som spelats i dagar, men ut strömmade faktiskt Bing Crosbys I´m dreaming of a white christmas.
En vit snö skulle de garanterat få, men det var inte riktigt det som toppade Sonjas önskelista den här julen. Å andra sidan hade hon och barnen både värme från kaminen, mat, vatten och tak över huvudet.
"Hallå"
Dörren öppnades och där stod Micke. Röd i ansiktet och frostig i skägget.
"Pappa!"
Sonja kände hur värmen spred sig i bröstet, hjärtat dunkade hårt och ett leende spred sig över hennes läppar. Nu visste hon att hon skulle få precis det hon önskade sig.
När Micke fått av sig ytterkläderna satte de sig allihop i soffan framför brasan.
"Vi vet att ni hade önskat er en massa saker av Tomten, men Tomten hittar nog inte hem till alla barnen i tid i mörkret så om ni får önska er något annat, vad skulle det kunna vara?"
Ella och Sigge tittade på varandra och sa samtidigt. "Att strömmen inte ska komma tillbaka".
Micke lade armen om Sonja och drog henne tätt intill sig.
Det var två dagar kvar till julafton. De skulle hugga granen i morgon. Tillsammans. Det var väl ändå det som både julen och hela livet handlade om.