Del 2 av 4
Sen hon och Micke delade på sig på hösten 2019 och de bestämt att hon skulle bo kvar i huset, hade hon gjort väldigt mycket som hon aldrig gjort förut. Saker bara för sin egen skull. När pandemin slog till i början av 2020 hade tiden hon förut lade på att göra saker för andras skull nästan försvunnit. I början tyckte hon att det var jobbigt, att inte träffa tjejerna efter jobbet varannan fredag - fast hon egentligen bara ville hem efter en lång arbetsvecka, att inte hjälpa syrran med småkusinerna, att inte träffa kollegorna, ta en eftermiddagsfika på jobbet.
Men rätt snart började hon njuta av att slippa jäkta till bussen efter att ha lämnat Ella och Sigge på förskolan, utan istället kunna gå hem på några minuter. Slippa de formella jobbkläderna, sminket, frisyren. Alla hade snabbt vant sig vid frimärksbilderna av varandra på skärmen där skjortorna bytts ut mot t-shirts och frisyrerna i bästa fall bestod av en hästsvans. Och hon slapp stressbaka en gång i veckan när det var hennes tur att stå för jobbfikat. Visst, hon saknade syrran och hennes ungar, men hade insett att syrran nog hade utnyttjat henne för att hämta dem på förskolan och vara barnvakt både mitt i veckorna och på helgerna lite väl ofta.
Det enda hon fortsatt med var att veckohandla till grannarna. Ett pensionärspar i 80-årsåldern som varken hade bil eller egna barn. Varje torsdag ställde hon numer deras matkassar på den inglasade uteplatsen, vinkade genom fönstret och tog med sig påsen med de nybakade bullarna, pajerna eller kakorna hem.
Hon hade fått gott om tid att fundera över vad hon egentligen ville göra med sin tid och med vem.
"Hallå, Sonja!"
Hon ryckte till och tittade på Micke.
"Sorry, jag var inte riktigt med, vad sa du?"
"Jag frågade vad du och barnen ska hitta på idag?"
"Jag vet inte, det beror på om strömmen kommer tillbaka. Men det blir väl en tur till pulkabacken när det ljusnar."
"Kan jag hänga med?"
Vänta lite nu tänkte Sonja för sig själv. Först picknickkorgen och nu pulkabacken. Vad vill han ha, vad vill han att jag ska göra?"
Men innan hon han svara, gjorde Ella och Sigge det.
"Jaaa pappa gör det, snälla."
Samma dag som de fick veta att hon var gravid hade de sett husannonsen. Det var deras hus, det kände de direkt båda två. Läget, priset och charmen. Här skulle de bo resten av sina liv. De två, som snart skulle bli tre.
På ultraljudet hade barnmorskan tittat på dem på ett speciellt sätt när hon förde dopplern över Sonjas mage.
"Allt ser bara bra ut, bådas hjärta slår så fint."
"Bådas?"
När tvillingarna föddes 18 veckor senare hade Micke hunnit fixa badrummet. Resten av huset var precis lika "charmigt" som när de köpte det.
Efter att de åkt pulka i flera timmar, kom de hem rödkindade, trötta och lite frusna. Micke tände eld i kaminen och satte sig i soffan i vardagsrummet med Ella och Sigge, Sonja gick ut för att tända grillen.
På väg in för att hämta kastrullen i köket stannade hon till. Det lät som Micke läste en saga för barnen. Han som alltid varit för trött efter jobbet, som alltid tyckte det var bättre att Sonja nattade barnen. Han var så dålig på att läsa sagor och dessutom skulle han garanterat somna före dem. Om han fick säga det själv. Och det hade han gjort.
Så det hade blivit ännu en grej som Sonja gjorde. Tänkt att hon skulle stått på sig, sagt att hon var lika trött och att ungarna var så små att det inte var så noga med själva läsandet. Det räckte med att man berättade något för dem och fanns där när de skulle somna. Men det hade varit enklast att hon gjorde det.
"Blekingegatan tjugesju!" skriker Bella i boken." Blekingegatan tjugesju!" skriker Ella och Sigge. Micke skrattar och läser vidare.
När Sonja kommer in med ett fat lastat med hamburgare ser Ella frågande ut. "På en måndag?"
"Man tager vad man haver", säger Sonja och dukar snabbt fram på köksbordet.
"Att jag aldrig tänkt på att jag kan läsa för dem fast de inte ska sova, det funkar ju faktiskt."
Sonja tittar på honom, men han glider undan med blicken igen.
"Det verkar som Micke också haft en hel del tid senaste året att tänka", tänker hon.
De hade varit så trötta båda två, sällan sovit mer än några timmar åt gången under flera år. Sonja hade oftast varit den som gått upp, ammat, tröstat. Micke skulle ju orka jobba på dagarna. Men han fick ju ändå sin sömn upphackad av kolikskrik om nätterna.