Del 3 av 4
Efter två år av blöjbyten, sömnbrist och minimal ork för varandra hade de gemensamma drömmarna förvandlats till något som mest liknade mardrömmar. De orkade inte ens gräla längre.
När Mickes kollega erbjöd honom att hyra "lillstugan" hade Sonja nästan bara tyckt att det var skönt att slippa honom. Slippa förväntningarna. Slippa känna sig som en gnällkärring. Samtidigt gnagde misslyckandet i henne. Det här var ju inte alls vad de hade drömt om.
Det var med en djup suck som Micke packat ner det viktigast i sportbagen och stängt ytterdörren bakom sig. En suck som rymde ungefär lika stora delar lättnad som sorg. Han orkade inte med Sonjas förebrående blickar, känslan av att aldrig räcka till, men också skam över att överge sin familj.
Ändå hade tiden som varannnanveckaspappa gjort att han kommit närmare sina barn. Han kunde varken förutsätta eller be Sonja göra allt hon gjort när de bodde ihop.
Han insåg hur lite koll han haft. Hur mycket hon gjort. Och fortsatt att göra också när hon började jobba igen. Han hade alltid skyllt på att han var så trött efter jobbet, men det måste ju hon också ha varit. Ändå fixade hon allt. För barnens skull. För familjens skull. För hans skull.
"Jag fixar disken", sa Micke och reste sig från bordet.
Sonja och barnen myste ner sig i soffan, värmeljusen höll på att brinna ut, men det var varmt och skönt och väldigt rofyllt framför brasan.
När Micke diskat färdigt och röjt av i köket hade både Ella och Sigge somnat.
"Jag kanske ska dra mig hemåt?", sa Micke och gick mot hallen.
"Micke, vänta lite. Kan vi inte bara sätta oss i köket och prata en stund?"
Micke var inte den som pratade i onödan, men nu fick han en känsla av att det här samtalet kunde vara ett av de viktigast i hans liv.
Så satt de mittemot varandra vid köksbordet, Sonja hade fixat te, tänt värmeljus och tagit fram några pepparkakor och det kändes som de där första trevande samtalen de hade med varandra när de just börjat träffas. Då när de kunde sitta uppe hela nätterna och prata om allt möjligt, men kanske mest om sig själva och varandra. Det hade känts så enkelt och så självklart. De hörde ihop.
"Vad hände egentligen? Vad håller vi på med?" Sonja hade nästan viskat fram frågorna.
"Jag vet inte. Allt blev bara så fel. Vi gick bort oss i trötthet och såg kanske bara oss själva istället för att göra det vi lovat. Att alltid finnas där för varandra. Jag är så ledsen Sonja."
"Jag med", sa Sonja och reste sig upp. Hon tog några få steg fram till Micke, smekte honom över håret och satte sig i hans knä.
Han höll om Sonja så hårt han vågade och den här gången tänkte han inte släppa taget. Aldrig någonsin. Men det var ju inte ett beslut han ensam kunde ta. Och han visste ju inte hur Sonja ville ha det, om det överhuvudtaget fanns något Sonja & Micke i framtiden.
Tankarna snurrade, hjärtat bultade och han skakade. Sonja hade sagt att det vore fint om han stannade. Den här gången för alltid. Ändå hade han åkt därifrån.
Fast bara för att hämta sina få grejer i stugan. Och stormköket så de kunde värma vatten lättare än på grillen.
Imorgon skulle han komma tillbaka. Tillbaka hem. Då skulle de ge sig ut alla fyra för att tillsammans hugga en riktigt fin julgran.
När Micke stängt dörren började tankarna snurra i Sonjas huvud också. Tänk om hon hade tagit fel beslut. Tänk om det skulle bli precis som tidigare när hon och Micke knappt kunde vara i samma rum utan att stämningen skar sig. Och tänk om hon skulle behöva dra det tyngsta lasset hela tiden igen.
Men mest rädd vara hon för att barnen skulle bli besvikna och ledsna igen om hon och Micke inte fick det att funka den här gången heller.
Sedan tänkte hon att man måste våga. Som Skorpan Lejonhjärta. Nån liten lort ville inte hon heller vara. Starka, smarta Sonja, som morfar alltid sa när hon var liten. Hon kände att det var länge sedan hon känt sig särskilt stark. Snarare hade hon gjorts vad hon ansåg krävdes av henne. Varit en bra mamma så gott hon kunnat. Kanske inte alltid gjort de smartaste valen, men hon hade i alla fall gjort val och tagit konsekvenserna av dem.
Nu hade hon gjort ett nytt val. Att släppa in Micke i sitt liv igen. Hon hoppades att hon inte skulle få ångra det. Han hade ju faktiskt en gång i tiden lagt till snygg också. Starka, smarta, snygga Sonja.