LÖRDAGSKRÖNIKA
Vi börjar snart leva i ett land fyllt av rädsla. Inte av kanske, men för. Rädslan börjar ta överhanden över insikter, medmänsklighet och det snart glömda ordet solidaritet.
Det piskas upp en stämning av hat som grundar sig på oförstånd och en tro på domedagspredikningar. ”Dom där” kommer äta upp all vår djupt nedärvda svenska kultur. Istället för IKEA så kommer varje ledigt hörn i vår stadsbild ha en minaret där ljudet av förkunnelse kommer ligga som en kall våt filt över våra svenska axlar. Allt kommer malas ner till ett intet och sakta kommer dom kvarvarande få bygga landet ”Knä och Böj”. Den före detta svenska flaggan kommer varje lördag eftermiddag skändas på stadens torg. Skolorna kommer enbart servera halalslaktat fårkött. Midsommarstång kommer förbjudas! Internet kommer försvinna och pepparkakor kommer bli livsfarliga att äta.
Är det då inte underligt att många går omkring och är rädda? Somliga är så rädda så att dom till och med smyger omkring med bensindunkar och tändstickor. Här ska ingen jävel få bo! I skydd av mörkret antänds utländsk!! bensin med svenska tändstickor. Nåt litet avkall på stoltheten må väl ändå få tillåtas?
Allt snurrar och snart vet ingen varken ditt eller datt. Det enda vi vet är att många går omkring och är rädda. Rädda för något dom inte vet om dom behöver vara rädda för. Någon eller några andra talar om vad du ska vara rädd för. Din egen magkänsla skjuts i sank och du kanske ändå ska tycka att dom nog har rätt i vad dom säger. Det blir lite enklare så.
Det är nästan som att låta sig luras av en ständig reklamflod för ”Gunnars gurka – bäst i stan”! Att Olles gurka är både bättre och billigare, är väl inte att lite på? Gurka är kanske din godaste grönsak men alla andra äter ju...så...
Rädslan låter ta död på både vett och sans. Inte slänger sig tusentals människor ut på djupa hav i ranka farkoster bara för att dom inte har några Ålandslinjer att åka med!? Dyrbara flytvästar, fyllda med papper, drar somliga ner till havets botten. Några tafatta försök till simtag innan havet slukar ännu en frihetslängtande människa. Vi låter havet matas med människor som flytt sitt ursprung av rädsla. En helt annan rädsla där dom vet varför dom är rädda. Här, i landet Sverige,väntar en annan sorts rädsla hos människor, som bara i sin tunna fantasi slår mynt av människor som låter sig ledas till mörkret, där rädslan sägs bo.
I en riktig fantasi kan vi balansera på skuggan från ett spindelnäts tunna trådar. Låta oss falla och fångas av kärlek och en förväntansfull framtid. Den där framtiden som ständigt finns inom räckhåll men sällan blir som vi önskar oss.
Men inte behöver vi packas i en rank gummibåt med ett falskt pass innanför en förrädisk flytväst. Inte behöver vi leva med bilden i vårt minne av en familjemedlem som har skräcken i sina ögon för att försöka forma en överlevnad precis vart som helst. Bara inte i sitt eget trasiga, sönderbombade land.
Jag är inte rädd. Jag är förbannad...