Vägval.
...du sparkar till en liten sten...
Du kanske har stått där och velat om vilken väg du ska ta. Fötterna som fastklistrade i backen, blicken i fjärran och med allt i ”en ryggsäck” som känns både bekväm och tyngande.
Du sparkar till en liten småsten och din nya resa har just börjat.
Nya dofter, nya intryck och kanske nya mänskliga möten som från och med nu kommer omdana din förut så invanda lugna lunk. Plötsligt öppnas ”dom där dörrarna” som du så benhårt vägrat att öppna. Ett nytt ljus möter dig och något klickar till i ditt inre. Något nytt landar mjukt bland alla dina gamla slitna vanor och puttar något surt över kanten. Som vore det den där sista droppen som får bägaren att rinna över...
Du börjar känna ett slags lugn i magen. Maglugnande medikamenter är nu överflödiga födointag. På väg hem från ditt dagliga värv så tar du en liten omväg, bara för att det lockar dig. Snarlika byggnader och gator, men ändå känns allt som nytt. Du börjar le åt dig själv och en ny doft får din fantasi att ta ett jättesprång.
Inre bilder leker tafatt och du försöker förstå alla bilder som far förbi i en rasande fart. Precis som att åka tåg och försöka se allt som far förbi utanför kupéfönstret. Järnvägsövergångar klingar förbi och allt är som om du satt i ett gammalt flipperspel...
Du tar dig friheten att sitta ner på ett undanskymt litet fik för att dricka kaffe och äta en bakelse. Trots att klockan är 17.30! Ja, precis just därför. Du ville ju.
På fiket läser du tidningar om inredning och lyckliga vita hem med minimalt placerade märkesmöbler. Rika människor ler förföriskt och visar sina hem där inte ens dammråttorna törs visa sig. Glasbord utan små barns kladdiga fingeravtryck, vita möbler, vita som nyfallen snö och lull-lull utan betydelse eller minnen.
Du tar en påtår och längtar dig hem till allt det nya som väntar dig. Du har just börjat ditt vägval och den lilla stenen som du nyss sparkade till, har startat ett litet jordskred inom dig.
...och du ler...