I natt jag drömde...
Jag var tvungen att flytta fast jag inte ville. Jag hade ångest och försökte förhindra det på alla sätt, men inget hjälpte. Plötsligt vaknade jag svettig och insåg tacksamt att allt bara var en elak dröm.
Jag VILL ju bo i just det här huset med just den här lilla mysiga trädgården.
Jag har bott på femton olika fasta adresser och till det kommer nog ett hundratal tillfälliga boenden.
Inte undra på att jag är lätt förvirrad även när jag sover.
När jag ser tillbaka på mina olika boenden så inser jag att det är ett fantastiskt tidsdokument. I slutet av 60-talet bodde jag högst upp i en sliten lägenhet i Landala i Göteborg. Jag fick vara ute och leka på innergården tills någon av mina föräldrar öppnade fönstret och ropade ”- Kom in och ät!” På den här tiden i centrala Göteborg var alla snälla: ”fyllegubben", frälsningssoldaten, tanten i brödaffären … Mina föräldrars vänner hade utedass på gården. Där var alla lägenhetsinnehavare tvungna att samsas. Vi hade toalett inne, men saknade dusch eller badkar. Det var badhusbesök varje lördag som gällde. Plötsligt (var min upplevelse) skulle alla gamla hus rivas eller genomgå kraftig renovering. Då flyttade vi till en modernare lägenhet i miljonprojektet Högsbohöjd. Där var det lugnt och trevligt. Utom på skolloven, när alla ”värstingungarna” kom hem från ”ungdomsvårdsskolorna”. (P S Det kan nog vara svårt att förstå för er som har hört min breda östgötska, att jag faktiskt pratat göteborgska en gång i tiden.)
På 60- och 70-talet tillbringade jag också mycket tid hos min morfar på godset Carlshof. Där fick jag med egna barnaögon uppleva resterna av ett feodalsystem på väg in i ett industriellt jordbruk.
I slutet av 80-talet bodde jag i kollektiv. Vi hade bl a matlagningsscehma, gemensamma inköp, städschema, barnvaktsschema och gemensam bil som vi bokade i en körjournal när vi behövde.
Kollektivboende är absolut ett bra alternativ om du vill leva mer ekonomiskt och samtidigt få mer fritid, och någon finns alltid där om du behöver hjälp eller vill umgås. I praktiken var det också en utmärkt psykologiutbildning. Hehe.
Vid det här laget kan jag också skryta med att jag kan Finspång ganska bra, efter att ha bott i olika lägenheter, villor och radhus på olika sidor om ån, i tätorten och utanför. Något som varit otroligt nyttigt och lärorikt är också att ha testat på att bo, om än bara tillfälligt, som väldigt många människor på jorden fortfarande gör, nämligen väldigt enkelt utan varken el eller rinnande vatten.
Alla platser har förstås betytt mycket och självklart har de format mig till den jag är idag, men nattens dröm hängde sig kvar. När jag vaknat till kom lättnaden och tacksamheten över att bo där jag bor och ändå kunna resa iväg till andra platser när jag får lust och tid. Jag tänker på alla människor som är hemlösa och alla människor som av olika anledningar ofrivilligt tvingas lämna sina hem, i Sverige eller någon annan stans i världen. Kanske för att de måste fly från något eller någon. Att tvingas lämna sitt hem kan vara ett fruktansvärt trauma.
Man behöver inte heta Maslow för att förstå att ett tryggt hem är bland det viktigaste för att individen ska kunna leva ett värdigt liv, men kanske borde fler repetera FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lite oftare.