– Kan du inte tipsa om en resa långt bort till ett varmt och exotiskt land nu när det är så kallt och mörkt här?
Jag drömmer mig genast två jular tillbaka, till en öluff i Söderhavet. Min man och jag kliver ur en taxi på kajen på ön Santo Espirito i Vanuatu.
– Vad var det du sa att du kom ifrån? undrade chauffören.
– Sverige.
– Jaha, är det ett land? Var ligger det?
Sedan lämnar han oss. Inte en människa syns till. Vi undrar om det verkligen ska komma en båt. Jag hinner läsa i guideboken att England och Frankrike hade flottbas här under Andra Världskriget. Sedan kommer det faktiskt en båt som tar oss till nästa ö. Aroe Island är en annan av Vanuatus 80 öar. Här har vi redan bokat boende. Det är så lätt att boka nu för tiden. På internet hittar jag billigt boende över hela världen på några minuter. Klick, klick, så har vi en bungalow på stranden. Sedan är det bara att ge sig dit. Okej, tolv timmars flyg till Hong Kong, och sedan ytterligare tio timmar till Fiji. Därefter två timmar till Vanuatu. Vi är så långt bort det går att komma från Finspång.
Om du vill slippa magsjuka, extrem fattigdom, tiggare, påträngande försäljare, drogerbjudanden, taxichaufförer som tar till alla knep för att få ut dubbel betalning, sexförsäljning, rån och kriminalitet så är en Söderhavsluff absolut ett alternativ till Asien, Afrika och Sydamerika. Visst kan du hitta underbara stränder med vit korallsand, kristallklart varmt vatten och färgsprakande fiskar till en billigare penning i Thailand också. Bästa skillnaden är att du slipper fulla svenskar i Vanuatu. Under våra tre veckor på olika öar i Stilla havet träffade vi inte en enda märkbart berusad människa. Och ingen svensk heller. Vid det mest turistiska stället vi besökte, en stugby vid huvudstaden Port Vila, blir servitrisen på restaurangen helt till sig av vårt besök. Hon har serverat gäster från Australien, England och Canada, men aldrig någonsin någon från Sverige!
Att de flesta vi möter pratar engelska underlättar resandet, även om jag egentligen tycker att England och Frankrike skulle ha gett faan i Oceanien, men historien går inte att ändra och nu är det bekvämt att aldrig behöva gå på fel buss eller fel båt.
Vanuatu har i flera olika sammanhang blivit utsedd till ”Världens lyckligaste land”, och det gjorde oss så nyfikna att vi reste dit. Visst fanns det klasskillnader, men vi såg ingen extrem fattigdom och inga utslagna människor. Ursprungsbefolkning och englandsättlingar tycktes kunna samsas rätt okej.
Under vattenytan öppnade sig också en fantastisk värld. En rosa korall rörde sig sakta och guppande fram och tillbaka i mjuk meditativ takt. Plötsligt dök det upp ett stim turkosblå fiskar som gömt sig bland korallens håriga fingrar. Lika snabbt försvann de, när en ilsken clownfisk kom farande mot dem. Här finns antagligen jordens bästa snorkling. Det fanns fler färger och former på fiskarna och korallerna än det fanns i min fantasi.
Tillbaka på jobbet i Finspång undrade min högutbildade kollega:
– Var var det du sa att du var?
– Vanuatu.
– Jaha. Är det ett land? Var ligger det?
Så nu när nästa generation backpackers ska ut i världen kan jag som mamma och globetrotter rekommendera att med nästan lugnt hjärta våga släppa iväg ungdomarna till örikena utanför Australien. Varför inte hänga med ett par veckor själv också?!