Barn, underbara barn!
För ett par veckor sedan var jag i Älvsjö, på Stockholmsmässan. Det var underBARA BARNmässan som då var en av tre mässor som samtidigt arrangerades i denna gigantiska byggnad.
Jag var inte där för att besöka mässan, utan för att jobba. Jag var där för att aktivera barnen som kom till den mässa som arrangerades för just dem.
Jag fick höra att det inte var lika mycket folk i år som besökte mässan, men för mig räckte de 13 000 som verkligen kom. Nu var inte alla de 13 000 barn som tur var, men många var de barn som kom och besökte vår ”gymnastikbana”.
Det började lite lugnt på fredagsmorgonen men snart var det full fart i vår bana och jag och mina kollegor tappade snabbt kontrollen. De första fyra timmarna var en katastrof, det var barn överallt och ett under att ingen skadade sig. På riktigt, vi slet som djur för att hålla ordning på alla barn samtidigt som vi ville ge den bästa sida av vår verksamhet som möjligt, det var ju för att sälja in vår verksamhet hos föräldrarna, vi var där.
När jag hade varit i detta kaos i fyra timmar blev jag avbytt för rast. Jag var så stirrig att jag inte kunde äta. Jag köpte en läsk och satte mig på en stol, som jag till slut hittade, i ett överfullt café. Jag hade nog bara suttit i en minut och hunnit dricka halva läsken, det var liksom vad som behövdes för att få tillbaka hjärnverksamheten, när jag for upp och genast begav mig tillbaka.
Väl tillbaka samlade jag ihop mitt gäng och sa ”så här gör vi”. Vi ändrade vår strategi och från den stunden flöt vår verksamhet på som en succé.
Vi blev ett grymt team som läste av varandra och de barn vi tog emot, för att barnen skulle få det bästa mottagande vi kunde ge dem. Vi tog emot hundratals barn under de tre dagar vi jobbade på mässan.
Det är en fröjd att få arbeta med barn, men det kräver enormt mycket kraft. Att vara lite ”Pippi Långstrump”, sprudlande och påhittig är liksom facit på hur man kan locka dessa unga individer till något de inte trodde de kunde.
Vi jobbade hela dagarna med att inspirera dessa unga gymnaster och när man lyckas få en något äldre, i det här fallet pojke, att lära sig göra en kullerbytta och se både pojkens och mammans lyckliga ansikte, då vet man att man har gjort en god gärning. Eller varför inte när man fått den tvååriga lilla flickan som så försiktigt tagit sig igenom banan första varvet för att sen bara fortsätta varv efter varv helt själv.
Även på hemmafronten kan jag få vara lite Pippi Långstrump. När jag har mitt lilla barnbarn kan vi hitta på en massa bus och snart har jag till och med två små troll jag kan busa med.