Monica Olofsgård minns Per-Erik Störe från Finspång mycket bra. Hon var bland de första som tog emot honom när han kom till onkologen på remiss från kirurgkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping för att börja med cytostatikabehandling inför en eventuell operation av tjocktarmen.
– Att jag minns honom är i och för sig inte så konstigt. Dels var det inte alls länge sedan vi träffades och dels är ju Per-Erik Störe en stridens man som man inte glömmer i första taget, sa Monica Olofsgård och log stort där vi satt mitt emot varandra i ett litet konferensrum en eftermiddagsstund för några veckor sedan.
Monica Olofsgård flyttade till Linköping år 2000. Hennes make hade fått ett arbete i Linköping och hon kände att hon var ”färdig” med sitt arbete som sjuksköterska på akuten i Eksjö.
– Det blev väldigt positivt för mig att börja om. I Eksjö kände jag till varenda vrå och millimeter på sjukhuset och så kom jag hit till US och hittade knappt till toaletterna från huvudentrén, berättade Monica.
Arbetet på onkologkliniken skiljer sig väldigt mycket från jobbet på akutmottagningen. På akuten träffade hon många patienter i ganska korta stunder. På onkologiavdelningen träffar hon - i och för sig ganska många men ändock - färre människor under långa och utsträckta behandlingstider.
– Läkarna kan ju ha ordinerat sex månader med cytostatikabehandling vilket betyder flera besök häruppe, ibland kan anhöriga vara med och då blir det att byta några ord med dem också. Så har vi ju patienter som under flera år kan komma hit för att få cytostatika för att hålla cancern i schack och en del av dem går som barn i huset, lär känna andra patienter här och deras familjer, så mitt i all sjukdom, ångest och död finns det väldigt mycket skratt och glädje här hos oss, sa Monica Olofsgård.
Vi talar om hur det är vara sjuksköterska, att ha ett yrke där det saknas många kollegor och där de som arbetar ofta får slita hårt. Enligt Monica handlar det inte bara om lönen även om ”pengar förstås är viktigt” utan mer om hur man blir lyssnad på och sedd som sjuksköterska.
– Jag tror de skulle tänka mer på hur vi som yrkesgrupp behandlas, hur våra förslag till förbättringar tas om hand och på hur och om vi får vara med och diskutera förändringar och arbetsmodeller, sa Monica.
Monica Olofsgård arbetar på en del av onkologkliniken som har hand om cancer ”från näsan och ner till rumpan”. I hennes yrke ingår rent bokstavligt att lyssna, finnas och stå kvar i samtal om liv och död. Det gäller att ha en ”barriär” men utan att bli ”känslokall”. Arbetsklimatet är sådant att de vid behov kan ”ösa ur sig och storgråta en stund” med en kollega och så gå vidare.
– Framstegen är stora och så mycket har skett bara under de 18 år som jag arbetat här. Men det är inte ovanligt att patienter kommer till oss då det är för sent att göra något och/eller där behandlingen för att kanske vinna ett halvår eller år är plågsam och jag tycker inte det är det minsta konstigt att människor frågar sig om det verkligen är värt det?, berättade Monica.
Tidig upptäckt av cancer är väldigt viktigt.
– Den bästa presenten till en 60-åring är koloskopi - undersökning av tarmen som en läkare här sa halvt på skoj, halvt på allvar, sa Monica Olofsgård.
Hon har flera olika uppgifter i sitt arbete. Att vara kontaktsjuksköterska för patienter under behandling var tidigare en stor del av jobbet. Hon kunde ha uppemot 50-60 patienters vårdplanering att hålla reda på. Nu arbetar hon mer med att boka patienternas läkarbesök och att planera ut patienter i hemsjukvården.
– Du måste skriva att Finspångs LAH - landstingsanknutna hemsjukvård - är helt fantastisk att samarbeta med. Där är det aldrig några bekymmer, sa Monica Olofsgård.
Självklart skriver jag det Monica.