En hastig blick bakåt visar en skuggig allé med höga träd som vinden vilsamt och varsamt vandrar i.
Ändå är det framåt vi måste. Förlorar vi oss i melankoli och vemod blir vi snabbt jagade av nutidens alla tvång och måsten. Men jag behöver en guide för att inte hamna vilse.
Det är när vi tror att isen är så tunn att den spricker som vi blir sjuka av grubbel. När vi klamrar oss fast vid det förflutna som ett träd och inte vågar lita på att vägen framför bär lika bra som den gjort tidigare, det är då vi inte orkar längre, utan erkänner oss besegrade av livet, av melankolin och vemodet, och det är då vi enbart blir mjuka, oskyddade hjärtan i den här världen.
Jag tänker ofta på en plats i det förflutna där två grusstigar möts. Jag vet inte om den platsen finns på riktigt, om den är ett riktigt minne eller bara en dröm, men jag tänker på den som en verklig plats. Åkrar runtomkring, kanske ett rött hus en bit bort. Jag gick den där grusstigen som barn, eller som ung man, och jag hade hemliga möten med flickor från grannskapet precis där stigarna möttes. Vi sågs när natten var som ljusast. Vi höll varandras händer, rörde vid varandra som nyfikna äventyr. Våra kroppar var solidariska källor och vi öste det bästa av oss själva till varandra. När gryningen kom släppte vi varandras händer och gick tillbaka till våra hus, gräsmattor, föräldrar och planer. Det kan ha varit så, det kan också ha varit enbart en dröm jag drömde.
Jag fylls av ett strålande hopp när jag tänker att de där grusstigarna finns kvar. Det är samma stigar, samma knastrande läte när natten skummade sin grönska och sina dofter som ur buteljer runtomkring. Det är nya möten nu och pojkarna och flickorna som möts där varje natt föddes kanske den sommaren som jag själv vågade mig dit. Ändå bor det så mycket hopp i vemodet. Jag är inte början eller slutet på någonting. Före mig fanns ni andra, efter mig finns ni andra.
Det kommer dagar, som den här, när jag är rädd att sväljas av vemodet. När minnet stiger från en stillsam bäck till en vredgad fors, när det enklaste vore att ge efter och handlöst falla i dess brusande vatten. Men jag måste stå emot.
Skulle jag förlora allt det har jag snart ingenting. Ändå känns det som om mitt liv just nu börjat hacka. Var har jag hamnat? Hur blev det så här? Vad hände med den där tunna pojken av dimma och begär som strök genom dagarna för tjugo år sedan, vad ville han med den här resan han satte ut mig på, vad han hade tyckt om mig, om mitt liv, mina val, mina drömmar, mina beslut, mina strider? Hur viktigt är det att vara trogen sig själv?
Det regnar ute.
Jag stramar upp mig tillräckligt för att ta hand om mina barn, och jag står rak i bussen där den kränger genom eftermiddagens vågrätta regn. Sorgen har något att säga oss. Den är inte farlig. Den behöver inte hela tiden jagas bort. Orkar vi bjuda in den kanske vi kan få syn på oss själva.