Vad världen behöver är försoning. Guds frid. Många ateister tycks tro att vi troende blir drabbade av Gud utan att göra något för det. Det fungerar inte så. Andlighet är en muskel som behöver träning den också. De flesta av oss vet vad som händer om man ligger i soffan och käkar pizza i ett halvår, men färre tycks inse att andlig spänst faktiskt kräver en del av oss.
Om man inte bjuder sin ande lite tuggmotstånd växer man inte som människa. Man måste utsätta sig för det som bjuder emot, det är så med fysisk träning, och det är samma sak med andligheten.
Jag har fått lära mig att förlåtelse inte har med den jag förlåter att göra. Förlåtelse är en sorts inre frid, en handling och ett beslut.
Jag är dålig på försoning. Jag har startat och underhållit många krig i mina dagar. Men jag ser allt tydligare att det inte går att skylla allting som hänt mig på alla andra. När jag tar mitt eget ansvar för en oförrätt, när jag startar dagen med att be om förlåtelse för dem jag sårat men också ber för dem som faktiskt sårat mig, så sker något. Något väldigt stort och avgörande. Något betydande och oerhört.
Jag får frid.
Jag behöver inga fler bevis på att Gud finns. Jag ber om något och när jag på kvällen ska tacka Gud för dagen som inte har gått (varje dag är en gåva) men böljat igenom mig, så upptäcker jag nästan alltid, till min förvåning, att jag inte känt harm eller ilska eller bitterhet under hela dagen.
Allt detta betyder inte att jag seglar nyfrälst fram en halvmeter över marken med två änglar på min sida sjungandes djupa arior om Guds storhet. Men det betyder att jag är ledd av något större och kärleksfullare än mig själv.
Här har vi nyckeln till västerlandets kollektiva oförmåga att komma till verklig inre frid. Vi tror att vi måste förtjäna den. Vi tror att vi kan kriga, jobba eller träna oss till inre frid. Men frid, liksom allt som kommer från Gud, är en gåva, är nåd, är något vi får trots att vi inte gjort oss förtjänta av det.
Jag tror de flesta av oss inte ens reflekterar över att vår egenvilja alltid är det bästa för oss. Vi vaknar på morgonen och önskar sedan att vår vilja ska få styra dagen så att det blir en bra dag.
Men lek med tanken att det finns en kraft, och därmed en vilja, som vill dig mer väl än din egen vilja…
Tänk om du faktiskt på morgonen skulle be om Hans vilja med ditt liv… Ja, det är som att falla bakåt utan att veta om någon står där men ni får ta det för vad det är, men varje gång jag gör det, varje gång jag ber och alltså faller bakåt, så har Gud tagit emot mig. Det intressanta är att när jag ser på mitt liv, mina framgångar och mina bakslag, är det väldigt enkelt att se att alla mina framgångar kommit sedan jag vågat lyssna efter Guds vilja med mitt liv, medan i stort sett samtliga fiaskon och misslyckanden kommit när jag envist och tjurskalligt gått min egen väg i vredesmod eller trots.
Det betyder inte att vi ska bli mjäkiga medlöpare till allt och alla, inte alls. Men att lyssna in sin egen andlighet är något av det mest solidariska och revolutionära vi kan göra i våra liv.
Våra liv grusas av det förflutnas efterhängsna mörker, av sorger och oförlösta band människor emellan. Men förlåtelsen är närmare än du tror.