Jag ser Anders Tegnell dagligen i TV, lätt gungande från en fot till en annan och med en antydan till otålighet, lite obekväm i sin roll som kommunikatör, en roll som inte är hans starka sida. Jag tror säkert att statsepidemiologen är en vänlig och trevlig man privat som just nu har en otacksam uppgift i pandemins tid, en pressad arbetssituation där han ska försöka förklara komplicerade sammanhang och frågor som det ofta inte finns något givet svar på. Men faktum är att jag blir lite illa till mods varje gång jag ser honom på TV. Det finns någonting som skaver i hans torra och oavsiktligt empatilösa framtoning när han till exempel kommenterar att över 90 kommuner har haft eller misstänkts ha haft coronasmitta på sina äldreboenden och hundratals döda. ”Det är väldigt olyckligt.” En hotande massdöd bland våra äldre är för mig någonting betydligt värre än bara olyckligt. Jag förväntar mig inte att någon under en presskonferens ska fälla tårar över döda och intensivvårdsfall. Redovisning av smittincidens och dödsfall ska ske sakligt men det går faktiskt att presentera fakta med empati och medmänsklighet.
Som Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar till exempel. De båda männen skiljer sig åt inte bara i personlighet utan också i åsikter om vilka åtgärder som borde ha vidtagits i Sverige mot coronapandemin.
I en intervju i tidskriften Kvartal frågar sig Olsen vad det är som Anders Tegnell vet som vi andra inte vet och kritiserar bristen på transparens i budskapet från Folkhälsomyndigheten. Nu har kritiken mot Tegnell nått ny styrka på grund av de luddiga direktiven beträffande skyddsutrustning för vårdpersonal. Regionerna i landet har sänkt kraven sannolikt beroende på bristen på skyddsmaterial alltmedan ångesten och osäkerheten hos läkare, sjuksköterskor och övrig personal nu nått en nivå som resulterat i att vissa inte vågar gå till jobbet på grund av rädsla för att smittas. Tegnell har svårt att inte låta irriterad över journalisternas jobbiga frågor om vårdpersonalens säkerhet medan Björn Olsen istället är förbannad. Han kallar de sänkta kraven på skyddsutrustning för ”omoralisk” och säger: ”Jag blir jävligt förbannad när jag hör det här. Man ska ha klart för sig att coronapatienter med mycket virus fräser, spottar och hostar rakt ut. Och det är inte bara tre virus som åker ur dem – det är tre miljarder.”
Man kan inte låta känslor styra rekommendationer eller politiska beslut. Inte desto mindre kan man heller inte bortse ifrån att känslor är en väsentlig del vid utformandet av politiska handlingsplaner och strategier. Sedan en tid har debatten gällt hur många och långtgående restriktioner vi ska införa i Sverige av hänsyn till de gamla och sjuka och priset i form av konkurser och en stigande arbetslöshet. Det är en skör balans, en svår avvägning och jag har inget bra svar på den frågan. Men jag blir illa till mods när vissa, som förespråkar en omedelbar återgång till det normala, är beredda att acceptera en mycket stor förlust av människoliv, inklusive yngre personer utan underliggande sjukdomar. För det handlar inte bara om 80- och 90-åringar. Det finns 500 000 personer som lider av den svåra lungsjukdomen KOL i Sverige, 500 000 diabetiker, 1.800.000 med högt blodtryck och 800 000 med astma, samtliga riskgrupper. Hur många av dessa är restriktionsmotståndarna beredda att offra? Jag avundas inte de politiker som måste göra svåra och smärtsamma avvägningar. Det jag kan hoppas på är att empatin även i framtiden kommer att utgöra en väsentlig del i deras beslut.