Jag frågade Viktor hur affärerna går?
– Det finns många utmaningar, det skulle jag aldrig förneka. Såväl lokaler som maskiner är eftersatta och vi behöver säkra generationskiftet bland glasarbetarna. Därtill så behöver Rejmyre bli ett besöksmål med långt fler helhetsupplevelser än vad vi kan erbjuda idag, sa Viktor.
Han berättade om de "dialoger och diskussioner" som pågår mellan glasbruket och Finspångs kommun.
– För att säga som det är så behövs det vidtas många åtgärder i fastigheterna. Arbetsmiljön måste bli bättre, modernare och mer ergonomisk. Ska det komma fram nya generationer av glasblåsare och slipare så kan inte arbetet bedrivas som det alltid har gjorts. Vi behöver göra det möjligt för en större mångfald av människor att tänka sig att arbeta med handblåst glastillverkning, sa Viktor Söderberg.
Industrifastigheten där glasbruket finns ingår i ett större hantverksområde där det också finns en stor förbättringspotential.
– Här finns bland annat smedja och garveri. Men deras lokaler är alls inte lämpade för att kunna ta emot de besöksgrupper vi planerar för. Här behövs också möjligheter att äta och ett större utbud av aktiviteter för att skapa ett komplett besöksmål, sa Viktor.
Idag hyr företaget glasbruksfastigheten av kommunen. De övriga två fastigheterna i hantverksområdet ägs av det kommunala fastighetsföretaget. Processen kring försäljningen av fastigheterna fortlöper.
– Vi har haft en dialog med kommunen om hur vi ska utveckla området och den landade i att en lösning där vi äger och förvaltar fastigheterna själva var att föredra framför ett fortsatt hyresförhållande. Det är mot en sådan lösning vi nu arbetar gemensamt.
Kommunen har också uttryckt sitt starka intresse att framgent bidra till utvecklingen av besöksmålet men i egenskap av just kommun och inte fastighetsägare, berättade Söderberg.
Verksamheten i glasbruket står på flera ben. Den större delen är så kallad uppdragstillverkning där Reijmyre tillverkar på uppdrag av andra företag. Ett annat viktigt ben är profilprodukter och företagsgåvor. Några av brukets produkter återfinns på hyllorna i showrummet på Östermalm. Jag kastade längtande blickar på en vacker kanna i en ljust skimrande blå nyans som liksom påminner om en sommarhimmel med små lätta moln. Viktor lyfte ner kannan på bordet där vi satt och han ställde också ner ett stadigt snapsglas vid sidan av mig. Snapsglaset har en lite mörkare blå färgton som jag tyckte påminde om färgen på den fina Östgötaskålen från Reijmyre som jag har därhemma.
– Tidigare hade glasbruket fast anställda konstnärliga ledare. Nu arbetar vi istället med ett stort antal formgivare som vi anlitar i uppdrag då och då. Margareta Hennix var den senaste anställda formgivaren i Reijmyre och det är hon som formgivit Östgötaskålen, berättade Viktor.
Margareta Hennix var anställd fram till 1996. Formgivaren som givit färg och form åt den vackra kannan i showrummet heter Monica Bratt. Hon var glaskonstnär i Reijmyre från 1937 och fram till 1958. Monica Bratt gick bort i sjukdom redan 1961. Men hennes konst lever alltså vidare.
– En fantastisk sak med Reijmyre är det historiska arvet. Vi kan återuppta produktionen av den här kannan som du ser nu av Monica Bratt från 40-talet. God formgivning håller sig och det är en viktig del i vad vi definierar som god kvalitet, sa Viktor.
Sista delen finns i Folkbladet i morgon 11 mars.